Åtkomstkontroll

Vad det är

Åtkomstkontroll är den del av ett system som besvarar en och samma
fråga många gånger i sekunden: får den här anroparen göra det här
med den här resursen, just nu? Den kallas också behörighetskontroll,
och på engelska access control. Anroparen kan vara en person, en
tjänst eller ett schemalagt jobb. Resursen kan vara en fil, en rad i
en databas, en API-ändpunkt, ett git-repo eller en dörr. De enskilda
mekanismerna som ger svaren heter access controls, och NIST:s
ordlista anger authorization, auktorisering, som synonym för hela
idén. Definitionerna där täcker båda halvorna av jobbet: beslutet
att tillåta eller neka ett subjekt åtkomst till systemets objekt,
och processen att bevilja eller neka enskilda begäranden om att
hämta och använda information och tillhörande behandlingstjänster,
eller om att komma in i bestämda fysiska lokaler.

Den är lätt att blanda ihop med autentisering, men det är två
separata steg. NIST SP 800-162 säger det rakt ut: autentisering är
inte detsamma som åtkomstkontroll. Autentiseringen fastställer vem
som frågar. Åtkomstkontrollen tar den identiteten, tillsammans med
allt annat som är känt om begäran, och avgör vad anroparen får göra
med den. Ett system kan verifiera en person helt korrekt och ändå
låta henne läsa poster som tillhör någon annan, eftersom den andra
frågan aldrig ställdes.

Samma vägledning delar arbetet i två. En beslutspunkt (policy
decision point) räknar fram svaret, och en verkställighetspunkt
(policy enforcement point) sitter i begärans väg och genomför det.
Båda kan bo i samma process, men uppdelningen är värd att hålla i
huvudet, för ett beslut som ingenting verkställer skyddar ingenting.
NIST SP 800-53 skriver in det i två av sina kontroller: AC-24 kräver
att beslut tillämpas på varje åtkomstbegäran innan den verkställs,
och AC-3 kräver att godkända behörigheter verkställs.

Reglerna kan ta flera former: en lista över tillåtna identiteter på
varje objekt, roller som i RBAC, eller attribut hos anroparen,
objektet, handlingen och miljön, vilket är ämnet för SP

800-162. Vilken form de än har måste något fortfarande ställa frågan
vid varje begäran.

Varför det spelar roll

När någon väl är inloggad avgörs nästan allt den personen kan nå av
åtkomstkontrollen. Stark autentisering framför svag åtkomstkontroll
registrerar bara vilket konto som tog med sig datan. För en
verksamhet som förvaltar andras uppgifter är det här som ett löfte
om vem som ser vad håller eller brister.

NIST beskriver den ideala verkställighetsmekanismen som en
referensmonitor (reference monitor). AC-25 i SP 800-53 kräver en
sådan som är manipuleringssäker, som alltid anropas och som är liten
nog att analyseras och testas. De tre egenskaperna fungerar som ett
praktiskt test för varje behörighetskontroll i en verklig produkt.
Kan anroparen ändra de indata kontrollen bygger på, faller den på
det första. Finns det en väg som når datan utan att passera
kontrollen, faller den på det andra. Är logiken utspridd över
hundratals hanterare så att ingen kan läsa den från början till
slut, faller den på det tredje.

OWASP Application Security Verification Standard (ASVS) gör om detta
till krav som ett team kan testa mot. Kapitlet om auktorisering
kräver att åtkomst till funktioner begränsas till anropare med
uttrycklig behörighet, att åtkomst till enskilda dataposter
begränsas på samma sätt och att reglerna verkställs i ett betrott
tjänstelager, i stället för att vila på något som en obetrodd klient
kan manipulera, som JavaScript som körs i webbläsaren. Standarden
kräver också att en ändring av de värden ett beslut bygger på får
effekt direkt. Där det inte går ska en kompenserande åtgärd utlösa
ett larm när någon agerar efter att ha förlorat rätten till det.

Avvägningen är en kostnad i anropets väg. Varje beslut behöver
fakta, och varje faktum kräver ett uppslag. Den som hoppar över
uppslaget brukar flytta kontrollen dit den är billigast, och det är
ofta just den plats som anroparen själv styr över.

Så ser det ut i praktiken

Servern har sista ordet om åtkomst i alla tre fallen nedan: på en
plattform där en person byter organisation, i ett åtkomstschema
skilt från betalningarna och i en git-forge som nekar som standard.

På en sjöfartsplattform där en person kan agera på uppdrag av flera
organisationer den aktiva organisationen lagras hos klienten men
används inte som betrott underlag för åtkomstbeslut. En
OrganizationContext sparar det aktuella valet i localStorage, så
bytet sker direkt, och en cookie på serversidan speglar valet så att
serverrenderade sidor får samma kontext. Behörigheten kontrolleras
på nytt på servern vid varje anrop. Sidan drar gränsen i en enda
mening: servern är ensam om att avgöra vad du får göra, och den som
manipulerar localStorage ändrar vad det egna gränssnittet visar och
ingenting mer, eftersom servern fortfarande säger nej.

På samma slags plattform byggdes betalning och behörighet som två
skilda system. Kort via Stripe och köp i appen via Apple och Google
strålar samman i ett betalningsschema med 9 tabeller och 34
funktioner. Ett separat åtkomstschema med 11 tabeller och 34
funktioner svarar på ”får det här kontot göra det här?” utan att
veta vilken försäljningskanal som betalade. Det svaret styr
företagskatalogen, sökningen och dataexporten, och det verifieras på
nytt på servern vid varje anrop, eftersom en dold knapp är en
artighet och inte ett skydd. Att lägga till en försäljningskanal
berör nu bara betalningssidan, och en supportfråga om någons åtkomst
har en tabell att slå upp i stället för tre. Sidan anger också
priset: två scheman, och ett behörighetsuppslag på anrop som annars
hade varit gratis.

När företaget flyttade sin källkod till egen hårdvara sattes
git-forgen upp för att neka som standard. Sidan räknar
åtkomstkontroll till det man åtar sig när man kör en egen forge.
Forgen valdes för att den saknar administrativt webbgränssnitt, med
resonemanget att ju mindre gränssnitt, desto mindre att försvara.
Grundregeln är att neka: anonyma besökare och den som saknar nyckel
släpps inte in, och varje deklarerat repo är uttryckligen privat i
stället för att förlita sig på att ingen känner till det. Även vägen
dit är avgränsad, eftersom port 23231 bara lyssnar på loopback och
den som ska nå den går via en hoppserver. En multiplexer som skulle
öppna git över den publika porten är skriven men avslagen, eftersom
en lyssnare som ingen använder är attackyta.

Var det går fel

Kontrollen bor i gränssnittet. En knapp döljs eller gråas ut, och
ändpunkten bakom den svarar alla som anropar den direkt. Servern
måste fatta beslutet på nytt vid varje begäran, utifrån fakta som
anroparen själv inte kan ändra.

Funktionen prövas, posten slinker igenom. En begäran pekar ut en
faktura, ett dokument eller ett konto med dess identifierare.
Servern bekräftar att anroparen får se fakturor och lämnar ut den
som efterfrågades utan att kontrollera vems den är. ASVS kallar
luckan insecure direct object reference (IDOR) eller broken object
level authorization (BOLA). Den som försvarar ett system känner igen
den på en identifierare i en begäran som servern använder precis som
den kom. Lösningen är att slå upp varje objekt inom anroparens eget
behörighetsområde, och i en produkt med flera tenants att ta
tenanten från sessionen på serversidan och aldrig från begäran.

Allt nytt står öppet tills någon stänger det. En ny rutt, en ny
tabell eller ett nytt repo börjar sitt liv med det som råkar vara
standard, och om standarden är att tillåta finns luckan kvar tills
någon märker den. SP 800-53 formulerar nätverksvarianten av den
motsatta regeln som neka som standard, tillåt som undantag, och
samma regel passar på varje lager: det som aldrig har beviljats
nekas.

Behörigheterna bara växer. SP 800-162 konstaterar att när åtkomst
inte tas bort eller återkallas över tid samlar användare på sig
privilegier. Folk byter team, projekt avslutas och inhyrda konsulter
går vidare, och vart och ett av de tillfällena är ett ögonblick då
något borde tas bort. En återkallelse som får effekt först när en
session löper ut flera timmar senare är en mildare variant av samma
lucka.

Beslutet lämnar inga spår. När beslut fattas på många ställen och
loggas ingenstans står en utredning utan något att läsa. Låt
loggningen fånga varje beviljande och varje nekande tillsammans med
regeln som gav det, och skydda den loggen: SP 800-162 varnar för att
mönstret i besluten kan avslöja attribut hos personerna bakom
begärandena.

Läs mer

  * Access control, in the NIST CSRC glossary — definitioner från
FIPS 201-3 och CNSSI 4009, med authorization angivet som synonym.

  * NIST SP 800-53 Rev. 5 — familjen för åtkomstkontroll, bl.a. AC-3
om verkställighet, AC-24 om beslut och AC-25.

  * NIST SP 800-162 — attributbaserad åtkomstkontroll, med punkter
för beslut och för verkställighet.

  * OWASP Application Security Verification Standard — testbara krav
på auktorisering för funktioner, data och enskilda fält.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/access-control/	engineer.company	70
