Webbläsare

Vad det är

En webbläsare är programmet som tar emot en adress, hämtar det
servern skickar tillbaka och gör om det till en sida som någon kan
läsa, scrolla i och klicka på. Många utvecklare säger browser, och i
vardagligt tal räcker det med webbläsaren. Chrome, Safari, Firefox
och Edge är namnen på ikonerna, men under dem finns betydligt färre
program än namnen låter ana.

I HTML-standarden står ordet browser sällan. Där heter det _user
agent_, programvaran som agerar för läsarens räkning, och större
delen av texten är en förteckning över vad en user agent ska göra
med en sida. Tre av de skyldigheterna förklarar det mesta av vad en
webbläsare finns till för.

Den första är att tolka märkningen. Standarden ger regler för hur
HTML-dokument ska tolkas oavsett om de är syntaktiskt korrekta eller
inte, så en sluttagg som saknas eller ett element på fel plats
stoppar inte sidan. Varje webbläsare som följer standarden lagar
samma trasiga märkning till samma träd av element. Därför visas en
slarvig sida ändå, och därför kan felen i den ligga obemärkta i
flera år.

Den andra är händelseloopen. Klick, tangenttryck, timrar, svar från
nätverket, skript och uppritningen av nästa bildruta ställer sig i
kö och turas om. Ett skript som håller loopen i två sekunder
fördröjer samtidigt klick, inmatning och nästa uppritning, och det
är just det någon menar när de säger att sidan har hängt sig.

Den tredje är att hålla webbplatser isär. Standarden definierar ett
ursprung (origin) som ett schema, en värd och en port, och en site
som schemat plus den registrerbara delen av domännamnet. Ett skript
från ett ursprung som sträcker sig in i dokumentet från ett annat
får ett säkerhetsfel tillbaka, inte innehållet. Det mesta av det som
skyddar fliken med banken från fliken med nyheter är den regeln, och
webbläsaren upprätthåller den vid varje åtkomst.

Delen som utför arbetet kallas _motorn_. De flesta webbläsare som
används i dag bygger på en av tre: Blink i Chrome, Edge och en lång
rad andra, WebKit i Safari och Gecko i Firefox. Ett nytt
webbläsarnamn betyder oftast ett nytt skal kring en av dem, med eget
adressfält, egna inställningar och egen synkronisering, men med
samma regler för hur en sida läses och ritas.

Två grannar blandas ofta ihop med webbläsaren. En sökmotor är en
webbplats som webbläsaren öppnar när adressfältet får ord i stället
för en adress. En _webview_ är en webbläsarmotor som byggts in i en
annan app, med adressfältet och de flesta kontrollerna bortplockade.
Testverktygen lägger till en tredje, den _huvudlösa_ webbläsaren
(headless), som ritar sidor som ingen tittar på så att ett skript
kan kontrollera dem.

Varför det spelar roll

En server kan skicka exakt rätt byte och läsaren ändå få en oläslig
sida, eftersom det en person ser är vad webbläsaren gjorde av de
byten, med personens egna inställningar ovanpå. Det är i webbläsaren
som arbetet bedöms, och det får fyra följder för hur du bygger och
testar.

Testa motorer, inte varumärken. En testplan med fyra webbläsarnamn
kan mycket väl täcka två motorer två gånger och missa den tredje
helt. Den lista som är till nytta namnger motorerna, och därtill de
plattformar där samma motor beter sig annorlunda: en telefon med
liten skärm och pekinmatning, eller en utskriftsdialog.

Läsarens inställningar hör till sidan. En webbläsare bär med sig ett
önskat färgschema, en begäran om minskad rörelse, en zoomnivå, en
standardstorlek för text och ibland ett översättningslager ovanpå
allt. En sida som struntar i det är gjord för en enda konfiguration
hos en enda person, och oftast är det personen som byggde den.

Funktioner efterfrågas, de antas inte. Motorerna får ny CSS och nya
gränssnitt vid olika tidpunkter. En sida som behöver något som bara
vissa motorer klarar kan fråga motorn direkt: CSS har `@supports`,
och ett skript kan testa om en egenskap finns innan det använder
den. User agent-strängen är en dålig ersättning, eftersom
webbläsarna länge har formulerat den delvis för att likna varandra,
så att äldre kod som sniffar efter namn skulle släppa in dem.

Regler i webbläsaren är en artighet. Validering av formulär, en
inaktiverad kontroll och en dold länk körs alla i ett program som
läsaren äger och kan ändra. De gör den ärliga vägen lättare att gå,
men de stoppar ingen som öppnar utvecklarverktygen eller hoppar över
sidan helt. Allt som skyddar pengar, data eller åtkomst kontrolleras
därför en gång till på servern.

Så ser det ut i praktiken

Den här webbplatsen stryker under sina länkar med skip-ink,
inställningen som bryter linjen där den annars skulle korsa en
nedstapel. I Chromium såg luckorna rätt ut. Uppmätta i en riktig
Safari i åtta gångers förstoring var de ungefär sex gånger smalare,
och orsaken visade sig vara en defekt i WebKit: ett enda snitt som
deklarerade ett icke-latinskt teckenintervall försämrade skip-ink
för hela familjen. Lösningen blev ett omdöpt familjenamn i
typsnittsstacken. Redogörelsen för understrykningen i Safari och
typsnittsdelmängden bakom den slutar i den lärdom som den här
artikeln hellre sätter först: en skip-ink-mätning är bara sann för
den motor som gjorde den. Tabellen, diagnosen och den första
lösningen var alla Chromium, och skärmbilden som öppnade fallet igen
kom från en människa som tittade på sidan.

Utskrift är nästa ställe där motorerna går isär. Utskriftsstilmallen
på 637 rader dokumenterar fyra motorbeteenden som fällor, var och en
knuten till en verklig defekt. Den första gäller viewport-enheter,
som en webbläsare vid utskrift mäter mot arkets sidruta och en annan
mot fönstret, och därför tappade varje rad en tredjedel när sidan
skrevs ut från ett brett fönster. Element med fast position ritas ut
på varje ark. Etiketter som färgats för det mörka standardtemat kom
ut vitt på vitt hos läsare vars webbläsare föredrog mörkt. En flex-
eller grid-ruta som paginerade medier inte kan dela gav ett tomt
första ark. Kontrollen som vaktar allt detta kör sex kombinationer
av papper och orientering under båda inställningarna för färgschema
och räknar de faktiska sidorna, och sidan noterar fortfarande en
motor som struntar i reglerna för horungar och änkor.

Det tredje fallet hittades av läsare, inte av ett test. När
webbplatsen gick ut som en onion-spegel i Tor på en läsbar adress,
satt de första läsarna i en annan webbläsarmotor, en som saknar den
scrollstyrda animation som sidfoten byggde på, och varenda en av dem
fick kolofonen målad tvärs över förstasidan. Defekten fanns lika
mycket på den vanliga webbplatsen; det krävdes en publik på en annan
motor för att den skulle synas.

Var det går fel

  * En sida provas i webbläsaren på utvecklarens skrivbord och
förklaras klar. Varje vana hos den enda motorn blir ett dolt
antagande. Botemedlet är en kort matris med en webbläsare per motor,
plus en telefon, där varje rättelse mäts i alla innan den kallas
klar.

  * Koden läser webbläsarens namn och gissar vad den klarar.
Gissningen slår fel för varje webbläsare som lånar en annans
etikett, och den åldras med varje ny version. Att fråga efter
funktionen lämnar beslutet hos motorn, och regeln utanför blocket är
det som alla andra motorer får, så den ska vara det säkra läget:

```css
i.footer {		engineer.company	70
    position: static;
}

@supports (animation-timeline: scroll()) {
    .footer {
        animation: settle linear both;
        animation-timeline: scroll();
    }
}
```

  * Element utan egen stil ärver webbläsarens standardvärden.
Rubriker, marginaler och framför allt formulärkontroller kommer med
varje motors inbyggda stilmall, och de stilmallarna skiljer sig åt.
En design som såg färdig ut kan ha lutat sig mot en enda motors val
utan att någon har fattat de besluten.

  * En regel som bara gäller i sidan behandlas som om den gällde
överallt. En knapp som gråats ut av ett skript, ett fält som bara
tar siffror, en länk som döljs för den som saknar abonnemang: var
och en håller bara för läsare som lämnar sidan som den skickades.
Servern gör om varje kontroll som spelar roll.

  * Länkar öppnas inuti någon annans app. En länk som trycks i en
chatt eller ett socialt flöde hamnar ofta i en inbyggd webbläsare
eller en webview, ofta med egen lagring, så den som är inloggad i
sin vanliga webbläsare kommer fram som en främling. Flöden som
lämnar över till en annan app eller räknar med en befintlig session
behöver testas från de ingångarna också.

Läs mer

  * NIST CSRC Glossary: web browser — två korta definitioner hämtade
ur NIST:s publikationer, varav den ena är den raka ”client software
used to view Web content”.

  * HTML Standard: Parsing HTML documents — reglerna varje
webbläsare följer för att göra om märkning, trasig eller inte, till
samma träd.

  * HTML Standard: Event loops — hur inmatning, skript, nätverkssvar
och rendering turas om på en och samma loop.

  * HTML Standard: Loading web pages — ursprung, sites och reglerna
som hindrar en sida från att läsa en annan.

  * WebKit Bugzilla: bug 255159 — motorns egen rapport om
skip-ink-defekten som beskrivs ovan.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/browser/	engineer.company	70
