Core Web Vitals

Vad det är

Core Web Vitals är de tre mått som Googles dokumentation på web.dev
plockar ut ur det bredare programmet Web Vitals och kallar kärnan:
Largest Contentful Paint för laddning, Interaction to Next Paint för
respons och Cumulative Layout Shift för visuell stabilitet. Namnet
används nästan alltid på engelska, ofta förkortat CWV, och de tre
måtten går under sina förkortningar LCP, INP och CLS. Vart och ett
beskriver något som en besökare märker, gäller för varje sida och
kan mätas i fält, alltså i riktiga besökares webbläsare.

Largest Contentful Paint (LCP) är tiden från att navigeringen börjar
till att den största bilden, det största textblocket eller den
största videon som syns i viewporten har ritats ut. Måttet är bra
vid 2,5 sekunder eller mindre och dåligt över 4 sekunder.

Interaction to Next Paint (INP) bevakar varje klick, tryck och
tangenttryckning under ett besök och räknar med hela den väntan som
besökaren ser: fördröjningen innan händelsehanterarna startar, tiden
de kör och tiden tills nästa bildruta har ritats. Sidans INP är den
långsammaste av dem, med en avvikare bortplockad för var 50:e
interaktion. Rullning, hovring och zoomning räknas inte. Måttet är
bra vid 200 millisekunder eller mindre och dåligt över 500. INP
ersatte First Input Delay den 12 mars 2024, efter att ha
introducerats som ett experimentellt mått i maj 2022; First Input
Delay mätte bara fördröjningen innan den första interaktionens
hanterare började.

Cumulative Layout Shift (CLS) ger poäng åt synliga element som
flyttar sig utan att någon har bett dem. Varje förskjutning får
poäng efter hur stor andel av viewporten de rörliga elementen
täcker, multiplicerat med hur långt de flyttar sig. Förskjutningar
som ligger mindre än en sekund från varandra, upp till fem sekunder
sammanlagt, bildar ett sessionsfönster, och CLS är summan för det
sämsta fönstret. Förskjutningar inom 500 millisekunder efter ett
tryck, ett klick eller en tangenttryckning är ursäktade; rullning
och dragning ursäktar ingenting. Måttet är bra vid 0,1 eller mindre
och dåligt över 0,25.

Bedömningen görs vid 75:e percentilen av sidladdningarna, separat
för mobil och dator, och en sida godkänns bara när alla tre är bra
där. En gräns för ”bra” godtogs bara om minst en tiondel av alla
ursprung (origins) redan klarade den.

Under detta ligger webbläsargränssnitt med egna specifikationer,
API:erna Largest Contentful Paint, Layout Instability och Event
Timing, och några få rader visar råmaterialet till CLS på vilken
sida som helst:

```js
new PerformanceObserver((list) => {
    for (const shift of list.getEntries()) {
        if (!shift.hadRecentInput) console.log(shift.value, shift.sources);
    }
}).observe({ type: "layout-shift", buffered: true });
```

Det loggar enskilda förskjutningar, inte måttet; för de tre så som
Googles verktyg rapporterar dem hänvisar web.dev till biblioteket
`web-vitals`.

Begreppet är lätt att blanda ihop med prestandapoängen i Lighthouse,
som kommer från en enda simulerad laddning i ett labb, utan någon
besökare i den. Bedömningen av Core Web Vitals beskriver riktiga
besök vid 75:e percentilen, och en sida kan klara sig bra på det ena
och dåligt på det andra.

Varför det spelar roll

Definitionerna lämnar öppet varifrån siffrorna kommer, och det är
just det beslut som en webbplats måste fatta: att styra efter
ersättningsmått från labbet eller att betala för fältdata.

Fältdata är det som gränsvärdena är skrivna för. Chrome User
Experience Report, CrUX, samlar in anonymiserade mätningar från
riktiga Chrome-användare och matar PageSpeed Insights och rapporten
om Core Web Vitals i Search Console utan att webbplatsen lägger till
något, men först när en sida eller ett ursprung har tillräckligt
många besökare. Alternativet är ett skript i besökarens webbläsare
som skickar varje mätning till en server: ett beslut om integritet
och en kostnad som bärs vid varje sidvisning.

Labbdata kostar inget av det. Lighthouse laddar sidan på en
simulerad enhet och ett simulerat nätverk, innan en ändring
levereras och så ofta man vill. Det verktyget mäter är ett besök som
ingen gjorde. Det ser LCP och CLS under laddningen, men eftersom
ingen trycker på något finns det ingen INP att mäta; web.dev
erbjuder Total Blocking Time som ersättningsmått i labbet och
påpekar att det inte kan ersätta INP.

Den hållbara uppdelningen är att använda båda och hålla dem isär:
siffror från labbet som budgetar som fångar en ändring till det
sämre, och siffror från fältet, där de finns, som den enda domen
över vad besökarna faktiskt får.

Så ser det ut i praktiken

Ett planeringsdokument visar att ett jobb för Core Web Vitals
övervägdes och valdes bort: Chrome UX Report kräver en API-nyckel
och tillräckligt med trafik för att rapportera, och sidorna hålls
redan till storleksbudgetar i kvalitetsgrinden. Webbplatsen samlar
inte själv in vitals i webbläsaren: kolofonsidan säger att den inte
levererar körbar JavaScript eller analyskod till webbläsaren. Inget
skript från webbplatsen kan fördröja ett klick eller en
tangenttryckning, även om layout och rendering fortfarande kan
fördröja en interaktion. Samma sida pekar på PageSpeed Insights, som
visar mätningar från riktiga besök när en sida har tillräckligt
många av dem.

Det webbplatsen mäter i stället är labbet. Dess konfiguration för
Lighthouse laddar en fast lista med sidor tre gånger var, under
simulerad mobil begränsning av nätverk och processor, och
rapporterar ett fel när en av de engelska eller danska sidorna
passerar någon av dessa gränser: LCP över 4 200 millisekunder, First
Contentful Paint över 1 600, CLS över 0,02 och Total Blocking Time
över

100, med något vidare gränser för utritning på de ukrainska sidorna.
Det här är budgetar och inte fältets gränsvärden, och de skrevs
efter att spridningen mellan körningar hade mätts till 299
millisekunder som mest och 80 som minst, eftersom en gräns inom den
spridningen klaras eller fälls av en slump. Projektets anteckningar
tillskriver det mesta av LCP en fördröjning i renderingen bakom en
enda stilmall som blockerar renderingen. Vikt som kommer före allt
innehåll hade redan skurits ned: paketet med stilmallar vägde 87 KB
med ett base64-kodat typsnitt inuti och 31 utan. Körningarna tar
minuter, så de görs vid behov, utanför grinden.

CLS-budgeten, fem gånger strängare än gränsen 0,1, fångade ett fall
som är värt att spara. En kategorisida föll på 0,107. Ägaren öppnade
den, såg inget fel och sa det. Lighthouse hade pekat ut
parallaxkugghjulen som boven, och den första skriftliga diagnosen
trodde på det. Ett kontrollerat test med en riktig rörelse på
mushjulet gav 0,2477 oavsett om kugghjulen rörde sig eller inte,
medan rubriken och sista stycket flyttade sig noll pixlar hela
tiden. Orsaken var sidfoten: den är fäst vid viewporten och ändrar
höjd när dess kolofon fälls ut, och måttet räknar den rutan mot
viewporten trots att ett fäst element inte kan skjuta undan något.
Budgeten fick stå kvar där den stod; om siffran någon gång tystas är
planen ett undantag för just den adressen.

Var det går fel

En labbrapport utelämnar INP, och sidan antas svara snabbt.
Lighthouse visar LCP och CLS, Total Blocking Time är låg, och
långsamma klick i produktion kommer som en överraskning. En
simulerad laddning har ingen som interagerar, och Total Blocking
Time räknar bara blockering av huvudtråden under just den
laddningen. Läs det som en varningslampa, mät riktiga interaktioner
för hand i webbläsarens prestandaverktyg och bedöm INP utifrån
fältdata där sådana finns.

Elementet som ett verktyg pekar ut visar sig vara oskyldigt.
Rapporten namnger en nod för en layoutförskjutning, en ändring av
noden flyttar poängen inte alls, och texten på skärmen står still.
Attribueringen namnger noder, inte orsaker; förskjutningen kan höra
till ett fäst överlägg som ändrar höjd, vilket räknas som rörelse
och inte ursäktas av rullning. Stäng av de misstänkta ett i taget,
mät om innehållet flyttar sig och animera storlek med `transform`,
som web.dev rekommenderar eftersom det inte orsakar någon
layoutförskjutning.

Innehållet hoppar nedåt när bilder och sena tillägg laddas. Läsarna
tappar bort sig, och CLS i fält stiger över 0,1. web.dev räknar upp
de vanliga orsakerna: bilder och video utan känd storlek,
webbtypsnitt som ritas större eller mindre än reservtypsnittet och
widgetar som ändrar storlek på sig själva. Ge varje bild attributen
`width` och `height` så att webbläsaren reserverar dess ruta, som
mallarna för bilder på den här webbplatsen gör, och reservera plats
för allt som infogas senare.

Ett friskt medelvärde döljer en underkänd bedömning. En
instrumentpanel visar ett genomsnittligt LCP långt under 2,5
sekunder, men sidan bedöms ändå behöva förbättras. Bedömningen
använder 75:e percentilen per enhetsklass, och en långsam fjärdedel
av mobilbesöken försvinner i ett medelvärde som även räknar in
snabba datorer. Rapportera och sikta på 75:e percentilen, uppdelat
per enhet.

Läs mer

  * Web Vitals — de tre måtten, deras gränsvärden och verktygen som
rapporterar dem.

  * Defining the Core Web Vitals metrics thresholds — varför 75:e
percentilen, och hur varje gräns prövades.

  * Interaction to Next Paint — vad som räknas som en interaktion
och hur INP skiljer sig från First Input Delay.

  * Largest Contentful Paint API — vilka element som är kandidater
och när deras tid tas.

  * Layout Instability API — poängen för en layoutförskjutning,
nylig inmatning och källorna till varje förskjutning.

  * Event Timing API — hur latensen för interaktioner görs
tillgänglig för skript.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/core-web-vitals/	engineer.company	70
