DHCP

Vad det är

DHCP, Dynamic Host Configuration Protocol, är sättet som en enhet
som just har anslutit till ett nätverk tar reda på var den hör hemma
i nätverket. En bärbar dator som ansluter till ett Wi-Fi-nätverk
känner till sin egen hårdvaruadress och inte mycket mer. DHCP ger
den en IP-adress, nätmasken, den router som trafiken ska skickas
genom och de DNS-servrar den ska fråga, utan att någon behöver
skriva in något. Protokollet definieras i RFC 2131 från mars 1997,
vars sammanfattning beskriver det som ett ramverk för att föra över
konfigurationsinformation till värdar i ett TCP/IP-nätverk. Det
växte fram ur det äldre Bootstrap Protocol, BOOTP, och det
viktigaste det lade till var automatisk tilldelning av adresser som
kan återanvändas.

RFC 2131 nämner tre sätt att dela ut en adress. Vid automatisk
tilldelning får klienten en permanent adress. Vid dynamisk
tilldelning får den en adress under en begränsad tid, eller tills
den lämnar tillbaka den. Vid manuell tilldelning väljer
nätverksadministratören adressen, och DHCP levererar den bara.
Dynamisk tilldelning är den enda av de tre där en adress av sig
själv går tillbaka till poolen när den som hade den inte längre
behöver den, och det är den mekanismen resten av artikeln handlar
om.

Ett sådant tidsbegränsat lån kallas i fackspråket en lease. Klienten
kan förlänga den, lämna tillbaka adressen i förtid och till och med
be om en oändlig lease. RFC:n påpekar att en server ändå kan föredra
långa men ändliga leaser, så att den förr eller senare upptäcker en
klient som har tagits ur drift. Bakom servern finns det som RFC:n
kallar beständig lagring: en post per klient, med en identifierare
som nyckel och de parametrar klienten har fått som värde.

DHCP går över UDP. Klienter skickar till serverns port 67, och
servrar svarar på klientens port 68. De så kallade options, de
inställningar en server kan skicka med, från nätmasken till
leasetiden, specificeras för sig i RFC 2132. IPv6 har ett eget
protokoll, DHCPv6, som nu specificeras i RFC 9915, en
internetstandard från januari 2026 som ersatte RFC 8415. Det
använder andra portar, 546 för klienter och 547 för servrar och
reläagenter, och det kan köras antingen i stället för eller vid
sidan av tillståndslös autokonfiguration av adresser (SLAAC). RFC
9915 kallar själv IPv4-protokollet DHCPv4 när de två behöver hållas
isär, och det återger IETF:s konsensus om att IPv4-konfiguration ska
skickas över DHCPv4 och inte över DHCPv6.

Varför det spelar roll

Varje enhet i ett nätverk behöver samma fåtal inställningar, och ett
enda felaktigt värde räcker för att skära av den: en mask som inte
passar subnätet, en routeradress som tillhör någon annan, en
DNS-server som stängdes av förra året. Utan DHCP måste vart och ett
av de värdena skrivas in på varje enhet och hållas rätt varje gång
något ändras. Med DHCP bor de på ett ställe, och att byta DNS-server
för ett helt kontor blir en ändring i serverns konfiguration i
stället för en runda i huset.

Leasen är det som gör att protokollet skalar. Eftersom dynamisk
tilldelning lånar ut adresser under en bestämd tid kan en pool
betjäna fler enheter under en vecka än den har adresser, så länge
alla inte är närvarande samtidigt. RFC 2131 skriver att dynamisk
tilldelning är särskilt användbar för klienter som bara är anslutna
tillfälligt, och för att dela en begränsad pool mellan klienter som
inte behöver fasta adresser. Och eftersom en klient helt enkelt kan
försvinna räknar protokollet inte med något farväl: RFC:n slår fast
att protokollet fungerar korrekt utan att klienten skickar något
frigörelsemeddelande. En adress kommer tillbaka när leasen löper ut,
oavsett om den som hade den någonsin säger till.

Det gör leasetiden till ett verkligt designbeslut och inte ett
standardvärde man låter stå. En lång lease håller adresserna till
enheter som för länge sedan har försvunnit låsta längre. En kort
innebär mer förnyelsetrafik och mindre tid att laga en server som
har slutat svara, eftersom en klient vars lease löper ut innan den
når fram till en server måste sluta använda sin adress.

DHCP är också en fråga om förtroende. Det första svar en enhet
accepterar talar om för den vilken router all dess trafik går genom
och vilken DNS-server som översätter varje namn den slår upp, så den
som styr det svaret styr vart enheten tar vägen. RFC 2131 sticker
inte under stol med det: Avsnittet om säkerhet kallar protokollet i
sin nuvarande form ganska osäkert, eftersom det är byggt direkt på
UDP och IP, och eftersom maskinerna det skulle betjäna är svåra att
förse med lösenord eller nycklar. Samma avsnitt påpekar att
obehöriga servrar är lätta att sätta upp och kan dela ut felaktiga
eller dubbla adresser och peka ut förfalskade routrar och
förfalskade namnservrar. Skyddet måste komma från nätverket runt
protokollet, inte från protokollet självt.

Så ser det ut i praktiken

Ta en bärbar dator med hårdvaruadressen 00-00-5E-00-53-2A som
ansluter till ett kontorsnät, 192.0.2.0/24, där en maskin på
192.0.2.1 är både router och DHCP-server. Datorn börjar utan adress,
så dess första meddelande skickas med avsändaradressen 0.0.0.0 som
broadcast till alla på länken. Fyra meddelanden senare är den
konfigurerad:

```text
bärbar 00-00-5E-00-53-2A                        server 192.0.2.1

1  DHCPDISCOVER  0.0.0.0 -> 255.255.255.255, serverport 67
                 finns det en server här?
2  DHCPOFFER     erbjuder 192.0.2.50 i 86400 s, server-id 192.0.2.1
3  DHCPREQUEST   broadcast: server-id 192.0.2.1, önskar 192.0.2.50
4  DHCPACK       192.0.2.50 tillhör datorn i 86400 s
```

Hur många servrar som helst kan svara på en DHCPDISCOVER, och
klienten kan vänta och samla in mer än ett erbjudande. Sedan väljer
den ett och skickar en DHCPREQUEST som broadcast, som namnger den
valda servern i optionen server identifier och ber om just den
adress som den servern erbjöd. Alla andra servrar som ser
broadcasten tolkar den som ett nej till sitt eget erbjudande. Den
valda servern skriver ner bindningen i sin beständiga lagring och
bekräftar med en DHCPACK.

Den bekräftelsen bär inställningarna, var och en en numrerad option
som definieras i RFC 2132. För den här datorn kunde den innehålla:

```text
option 53  meddelandetyp      5 (DHCPACK)
option 54  server-id          192.0.2.1
option 51  leasetid           86400 (sekunder, ett dygn)
option 1   nätmask            255.255.255.0
option 3   router             192.0.2.1
option 6   DNS-servrar        192.0.2.53
```

RFC 2132 kräver att nätmasken kommer före router-optionen när båda
finns med, och låter en server ange flera routrar och flera
namnservrar i prioritetsordning. Leasetiden och server-id:t är inte
valfria: RFC 2131 gör båda obligatoriska i en DHCPACK som svarar på
en DHCPREQUEST.

Innan datorn börjar använda 192.0.2.50 bör den kontrollera att ingen
annan redan använder adressen, till exempel med ARP. Visar sig
adressen vara upptagen måste klienten skicka DHCPDECLINE och börja
om. Annars startar timrarna. Om servern inte skickar egna värden är
T1 halva leasen och T2 sju åttondelar av den, så med en lease på ett
dygn ser det ut så här:

```text
t = 0 s        DHCPACK mottaget, leasen börjar
t = 43200 s    T1: RENEWING, unicast DHCPREQUEST till 192.0.2.1
t = 75600 s    T2: REBINDING, DHCPREQUEST som broadcast till alla servrar
t = 86400 s    leasen löper ut: sluta använda 192.0.2.50, börja om
```

RFC:n ber om en viss slumpmässig variation runt båda timrarna, så
att bärbara datorer som slås på samtidigt i ett rum inte alla
förnyar sina leaser på en gång. Får en förfrågan inget svar väntar
klienten halva den återstående tiden innan den försöker igen, dock
minst 60 sekunder. En frisk klient förnyar vid halvvägsmärket och
kommer aldrig i närheten av slutet på sin lease.

Servern behöver inte stå på datorns subnät. En router kan fungera
som reläagent: Den fångar upp broadcasten och skickar den vidare
till en server någon annanstans, och dess egen adress, som står i
meddelandets giaddr-fält, talar om för servern vart svaret ska
skickas. Det räknar RFC 2131 med, och den påpekar att reläagenter
tar bort behovet av en DHCP-server på varje nätverkssegment. Vår
sida om nätverk och VPN-uppsättning nämner konfiguration och
driftsättning av 1 000 Wi-Fi-routrar och administration av
nätverksinfrastrukturen för över 1 000 servrar. I den skalan går det
inte att skriva in adresser för hand, och utformningen av pooler,
leaser och reläer blir en del av nätverksdesignen.

Var det går fel

En främmande server svarar först. En hemmarouter som kopplats in åt
fel håll, en testmaskin som bryggats in på kontorsnätet eller en
avsiktlig angripare kan alla svara på en DHCPDISCOVER, och ingenting
i protokollet talar om för en klient vilken server som är den
riktiga. RFC 2131 räknar upp vad en sådan server kan göra: dela ut
felaktiga eller dubbla adresser och skicka klienter till en
förfalskad router eller förfalskade namnservrar. Switchar kan
filtrera bort det, och RFC 7610 påpekar att en motsvarande mekanism
för IPv4, DHCP snooping, är vida spridd. Tillåt
DHCP-servermeddelanden bara på de switchportar som leder till era
riktiga servrar eller reläagenter, och släng dem överallt annars.

Poolen tar slut. En pool rymmer ett fast antal adresser, och
dynamisk tilldelning får bara tillbaka dem när leaser löper ut. På
ett gästnät där telefoner passerar i hundratal betyder en lease på
en vecka att varje besökare från den senaste veckan fortfarande har
en adress. RFC 2131 varnar också för att en illasinnad klient kan
lägga beslag på alla adresser och inte lämna några till andra
klienter. Dimensionera poolen efter antalet enheter som är
närvarande inom en leaseperiod, och korta leasen överallt där
enheter kommer och går.

Ett nytt subnät utan relä. En DHCPDISCOVER skickas som broadcast,
och broadcasts stannar vid routern. Ett nytt VLAN eller en ny
kontorsvåning utan konfigurerad reläagent får inget svar alls. En
värddator som implementerar RFC

3927 kan då ge sig själv en länklokal adress från 169.254/16, som
bara fungerar på den ena länken, eftersom routrar inte får
vidarebefordra paket till eller från sådana adresser. Konfigurera en
reläagent på routern i varje subnät med DHCP-klienter, och läs en
169.254-adress på en klient som ett tecken på att ingen server
svarade.

Två servrar som inte är överens. Att köra två servrar för
redundansens skull är klokt, men RFC 2131 säger att alla servrar bör
returnera samma parametrar, bortsett från själva adressen, så att
klienten beter sig förutsägbart oavsett vilket erbjudande den tar
emot, och gör nätverksadministratören ansvarig för att de svarar
likadant. Två servrar med överlappande adressintervall kan dessutom
låna ut samma adress till två klienter. Ge varje server ett eget
intervall, håll inställningarna identiska och jämför de två efter
varje ändring.

Fasta adresser inne i poolen. En skrivare som har fått en statisk
adress för hand, från det intervall DHCP lånar ut ur, kommer förr
eller senare att krocka med en lease. Protokollet försöker fånga
det: En server bör testa en adress den är på väg att återanvända,
till exempel med en ICMP echo request, och en klient som upptäcker
att dess nya adress är upptagen måste avböja den, varpå servern
markerar adressen som otillgänglig och bör meddela administratören.
Det är skyddsnät, inte en design. Håll handkonfigurerade adresser
utanför poolen, eller använd manuell tilldelning så att servern
själv håller reservationen.

IPv6 glöms bort. Att filtrera DHCPv4 gör ingenting åt DHCPv6, som
går på andra portar och som en klient kan starta när en Router
Advertisement meddelar att DHCPv6 finns tillgängligt. RFC 9915
hänvisar till RFC 7610, DHCPv6-Shield, för att hålla obehöriga
DHCPv6-servrar stången, och RFC 7610 slår fast att falska Router
Advertisements ligger utanför dess område; dem tar Router
Advertisement Guard hand om. Filtrera DHCPv6-servermeddelanden på
accessportarna på samma sätt som ni filtrerar DHCPv4-meddelandena,
och kör RA-Guard vid sidan av.

Läs mer

  * RFC 2131: Dynamic Host Configuration Protocol — själva
protokollet: tilldelningssätten, leaser, meddelandeutbytet, timrarna
T1 och T2 och avsnittet om säkerhet.

  * RFC 2132: DHCP Options and BOOTP Vendor Extensions — alla
numrerade options, från nätmasken och routerlistan till leasetiden
och meddelandetypen.

  * RFC 9915: Dynamic Host Configuration Protocol for IPv6 (DHCPv6)
— IPv6-protokollet, dess portar och meddelanden och hur det
samspelar med SLAAC; det ersätter RFC 8415.

  * RFC 7610: DHCPv6-Shield: Protecting against Rogue DHCPv6 Servers
— filtrering av servermeddelanden på switchen, DHCP snooping som
förebild från IPv4, och vad den lämnar åt RA-Guard.

  * RFC 3927: Dynamic Configuration of IPv4 Link-Local Addresses —
169.254/16-adresserna som en värddator kan ge sig själv när ingen
server svarar, och varför routrar aldrig vidarebefordrar dem.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/dhcp/	engineer.company	70
