DNS

Vad det är

DNS, Domain Name System, är den distribuerade katalog som internet
slår upp i innan nästan något annat händer. Ett program som har ett
namn som `example.com` frågar den efter adressen att ansluta till,
och samma system besvarar en handfull andra frågor om namnet: vilka
servrar som tar emot dess e-post, vilken text ägaren har publicerat
och vilka servrar som ansvarar för det.

Katalogen är ett träd som läses från höger till vänster. Överst
sitter roten, under den toppdomäner som `.com` eller `.se`, under
dem de domäner som människor registrerar, och under dem de
underdomäner som ägarna skapar. Trädet är utspritt över många
servrar. Varje nivå lämnar över ansvaret för nästa nivå nedåt till
namngivna servrar, och den del av trädet som en uppsättning servrar
svarar för kallas en zon. Den som styr en zon bestämmer vad dess
namn pekar på.

Två slags servrar gör jobbet. Auktoritativa namnservrar håller en
zon och svarar för den med sista ordet. Rekursiva resolvrar, som
drivs av internetleverantörer, företag eller publika tjänster, går
igenom trädet åt en klient: de frågar en rotserver var `.com` finns,
frågar `.com` var `example.com` finns, frågar domänens egna servrar
efter posten och lämnar tillbaka svaret. Ditt operativsystem kör
bara en liten stubbresolver som skickar frågan vidare till en
rekursiv resolver och väntar.

Svaren är poster av olika typer, och en zonfil är det klassiska
sättet att skriva ned dem:

```text
$ORIGIN example.com.
$TTL 3600
@     IN  SOA    ns1.example.net. hostmaster.example.com. (
                 2026101701 7200 900 1209600 300 )
@     IN  NS     ns1.example.net.
@     IN  A      192.0.2.10
@     IN  AAAA   2001:db8::10
www   IN  CNAME  example.com.
@     IN  MX     10 mail.example.net.
@     IN  TXT    "v=spf1 include:_spf.example.net -all"
```

`A` och `AAAA` anger IPv4- och IPv6-adresser. `CNAME` gör ett namn
till ett alias för ett annat. `MX` pekar ut servern som tar emot
e-post, och `TXT` bär fri text, vilket i praktiken betyder policyer
för autentisering av e-post och bevis på att någon styr domänen.
`NS` och `SOA` beskriver själva zonen.

Varje post har en livslängd, time to live eller TTL, här 3 600
sekunder, och det talet är nyckeln till hur DNS beter sig. En
resolver som har hämtat ett svar får fortsätta återanvända det tills
dess TTL har gått ut, utan att fråga igen. Resultatet är ett system
som besvarar de flesta uppslag från en cache nära klienten och
fortsätter svara när en auktoritativ server en kort stund är onåbar,
till priset att ingen kan tvinga världen att glömma ett gammalt svar
i förtid.

Varför det spelar roll

Varje anslutning till en namngiven tjänst börjar med ett uppslag.
När DNS är fel kan servrarna vara helt friska och webbplatsen, API:t
och e-posten ändå se nere ut, eftersom ingenting når fram till dem.
När DNS är rätt märker ingen det, och därför brukar det vara den
sämst dokumenterade delen av ett system.

DNS är också platsen där kontrollen över en domän utövas och
bevisas. E-postleverantörer läser policyer för SPF, DKIM och DMARC
ur `TXT`-poster för att avgöra om ett meddelande som påstår sig
komma från din domän är äkta, så en felaktig eller saknad post
skickar riktig e-post till skräpposten. Certifikatutfärdare och
hostade tjänster ber om en post med ett visst värde som bevis på att
du äger namnet. Den som kan redigera zonen kan styra om webbplatsen,
fånga upp e-posten och skaffa certifikat för domänen, vilket gör
åtkomsten till DNS-kontot lika känslig som åtkomsten till servrarna.

Cachning formar varje ändring. Det som brukar kallas propagering är
egentligen tusentals resolvrar som var och en väntar på att den egna
kopian ska löpa ut. Sättet att flytta en webbplats med lite störning
är att sänka TTL ungefär ett dygn i förväg, vänta tills den gamla
TTL har passerat, göra ändringen och höja TTL igen när den har satt
sig.

Klassisk DNS färdas i klartext, och både frågorna och svaren går att
läsa längs vägen. DNSSEC låter en resolver kontrollera att ett svar
verkligen kom från zonens ägare och inte har ändrats, och enligt sin
egen specifikation tillför den ingen sekretess. Krypterade
transporter som DNS over HTTPS döljer frågorna för nätverket på
vägen, medan resolvern i andra änden fortfarande ser varje namn som
efterfrågas. Att välja resolver är att välja vem som får den listan.

Så ser det ut i praktiken

Företagets egen zon visar den vanligaste utgångspunkten och en väg
därifrån. Den höll ungefär tjugo poster i en leverantörs webbkonsol,
som täckte webbnärvaron, en underdomän för git, två personliga
omdirigeringar, e-post som gick via en leverantör av hostade
e-postlådor, en avsändardomän för transaktionsmejl och
autentiseringsposterna för båda. I en konsol är det nuvarande
tillståndet det som den som senast klickade lämnade efter sig. Zonen
är nu data i ett repo: aktiva poster, applikationsposter, poster för
transportpolicy och en separat lista över poster som väntar på
borttagning. En play stämmer av den deklarationen mot leverantörens
API. Två ytterligare ingångar ligger bakom uttryckliga
opt-in-taggar: en granskning som rapporterar skillnaden och lämnar
zonen orörd, och en export som skriver ut zonen i det vanliga
zonfilsformatet, så att något annat än repot kan läsa den.
Granskningen är den del som används mest, eftersom det oftare är
skillnaden man vill känna till än att stänga den.

Samma leverantör har ett medvetet smalt uppdrag. Webbplatsens
kolofon förklarar att Cloudflare besvarar DNS för webbplatsen och
bara DNS, utan någon proxy framför, och den skriver ut serverns
adress rakt av, eftersom DNS redan lämnar ut den adressen till vem
som helst som frågar.

Att läsa DNS hör också till den löpande beskrivningen av miljön.
Bland sju rapportroller som bara läser och återger värddatorn i
drift som Markdown finns en leverantörsinventering som läser DNS
tillsammans med två moln-API:er och ett API för dedikerade servrar,
under regeln att ingen rapport skriver ut ett tal som körningen inte
har mätt.

Var det går fel

I DNS kommer felen ofta fördröjda, cachade eller delade, så att
samma namn fungerar för en person och fallerar för en annan. Det här
är de som återkommer.

En ändring tar tid på sig att slå igenom. Någon redigerar en post
med en TTL på ett dygn och väntar sig att den nya adressen ska gälla
direkt, men resolvrar som cachade det gamla svaret fortsätter lämna
ut det tills deras kopia löper ut. En tystare variant drabbar nya
namn: om ett namn slogs upp innan dess post fanns cachas även det
negativa svaret, så länge som zonens `SOA` tillåter (RFC 2308). Sänk
TTL före planerade ändringar, och skapa poster innan något frågar
efter dem.

Ett alias står där det inte får stå. RFC 1034 säger att ett namn som
har en `CNAME` inte får ha några andra data. Den nakna domänen,
`example.com` själv, har alltid poster av typen `SOA` och `NS`, så
en zon som följer standarden kan inte göra apex till ett alias, och
en `CNAME` på en underdomän som också behöver poster av typen `MX`
eller `TXT` bryter mot samma regel. Leverantörer erbjuder plattade
poster eller `ALIAS`-poster som sin egen lösning; var och en beter
sig lite olika, så läs vad din leverantör faktiskt levererar.

Autentiseringen av e-post välter. Varje `include` i en SPF-post ger
upphov till uppslag i DNS, och RFC 7208 sätter taket för det totala
antalet vid tio. Ytterligare en tjänst för nyhetsbrev eller
ärendehantering kan trycka posten över gränsen, och mottagarna
behandlar då policyn som ett permanent fel, så den e-post den skulle
autentisera bedöms utan den. Räkna uppslagen varje gång en avsändare
läggs till.

En post lever längre än sitt mål. En underdomän pekar med `CNAME` på
en bucket i molnlagring eller en hostad app som sedan har tagits
bort. Om leverantören låter vem som helst ta det resursnamnet kan en
främling ta det och leverera eget innehåll under din underdomän, med
din domäns rykte fastsatt. Ta bort posten i samma ändring som tar
bort det den pekar på.

Zonen finns bara i en konsol. Historik, granskning och diff saknas
då, så en oavsiktligt raderad `MX`-post upptäcks när e-posten slutar
komma fram, och det tidigare värdet måste rekonstrueras ur minnet.
Att exportera zonen regelbundet, eller ännu bättre deklarera den som
kod, ger varje ändring ett spår och en väg tillbaka.

Läs mer

  * RFC 1035: Domain Names, Implementation and Specification —
postformaten, syntaxen för zonfiler och protokollet på tråden.

  * RFC 1034: Domain Names, Concepts and Facilities — trädet,
zonerna, delegeringen och hur resolvrar går igenom dem.

  * RFC 9499: DNS Terminology — noggranna definitioner av orden som
den här sidan använder.

  * RFC 2308: Negative Caching of DNS Queries — hur länge en
resolver får minnas att ett namn saknas.

  * RFC 4033: DNS Security Introduction and Requirements — vad
DNSSEC skyddar, och vad det lämnar orört.

  * RFC 8484: DNS Queries over HTTPS — uppslag som färdas inuti
vanlig krypterad webbtrafik.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/dns/	engineer.company	70
