HSTS

Vad det är

HSTS, utskrivet HTTP Strict Transport Security, är ett svarshuvud
som säger åt en webbläsare att under ett angivet antal sekunder bara
nå en webbplats över HTTPS, och att vägra anslutningen helt när
certifikatet är fel. Huvudet heter `Strict-Transport-Security`, och
RFC 6797 har definierat det sedan november 2012. HSTS krypterar
ingenting självt. Det ändrar vad en webbläsare är beredd att göra
över HTTPS.

Ett typiskt värde innehåller två direktiv:

```text
Strict-Transport-Security: max-age=31536000; includeSubDomains
```

`max-age` anger hur länge webbläsaren behåller regeln, här ett år.
Med `includeSubDomains` når regeln varje namn under värdnamnet, så
att `api.example.com` och `old.example.com` ärver det som
`example.com` bad om. Ett tredje ord, `preload`, förekommer i många
konfigurationer. Det kommer från preload-listan på hstspreload.org
och inte från RFC:n, och det är webbplatsens samtycke till att få
sitt namn inbyggt i webbläsarna.

När en webbläsare har sett huvudet på ett säkert svar gör den tre
saker för det värdnamnet tills tiden har gått ut. Den skriver om
varje `http://`-adress till `https://` innan en begäran lämnar
datorn. Den behandlar varje certifikatfel som ett definitivt stopp,
utan någon knapp för att gå vidare ändå. Och den startar om klockan
varje gång huvudet kommer på nytt. Ett svar med `max-age=0` får den
att glömma värdnamnet.

Den vanliga jämförelsen är en omdirigering från port 80 till port
443. En omdirigering fungerar, men först efter att webbläsaren har
skickat sin första begäran i klartext, och vem som helst i samma
nätverk kan själv svara på den begäran och hålla kvar besökaren på
en okrypterad kopia av webbplatsen. HSTS tar bort klartextbegäran
från varje besök efter det första. Den andra grannen är Upgrade
Insecure Requests, ett direktiv i Content Security Policy. Det
uppgraderar de begäranden som en sida själv gör efter sina skript
och bilder, och lämnar en besökare som kommer via någon annans
`http://`-länk åt omdirigeringen.

Varför det spelar roll

Att slå på HSTS kostar en rad konfiguration. Det verkliga beslutet
är hur långt du ska driva det, eftersom varje steg skyddar fler
besökare och är svårare att ta tillbaka.

Huvudet ensamt lämnar en lucka som RFC 6797 själv pekar ut. En
webbläsare som aldrig har sett webbplatsen, eller vars sparade
policy har löpt ut, börjar fortfarande med en begäran i klartext.
Ett långt `max-age` krymper den andra halvan av luckan, och därför
är ett år den vanliga inställningen. Den första halvan stängs bara
genom preload-listan: värdnamn som kompileras in i Chrome, medan
Firefox, Safari och Edge har egna listor som bygger på den, så att
en webbläsare som just har installerats redan vet att den ska
använda HTTPS.

Listan kräver mycket. Basdomänen behöver ett giltigt certifikat, en
omdirigering från HTTP till HTTPS på samma värdnamn, HTTPS på varje
underdomän och ett huvud med ett `max-age` på minst

31 536 000 sekunder, `includeSubDomains` och `preload`.
Underhållarna säger rakt ut att kravet även gäller interna
underdomäner som allmänheten aldrig ser. Det som avgör frågan är
vägen ut: en borttagning tar månader att nå användarna genom
uppdateringar av Chrome, de andra webbläsarna lämnar inga garantier,
och webbplatsen själv beskriver borttagningen som långsam och
smärtsam.

Valet går alltså uppför en stege, ett steg i taget:

  * Huvudet utan `includeSubDomains` passar nästan varje webbplats
som redan levererar HTTPS. RFC 9325, den nuvarande bästa praxisen
för TLS, säger att webbservrar bör skicka det.

  * Att lägga till `includeSubDomains` är säkert först när någon har
listat varje namn under domänen och bekräftat att vart och ett
svarar på HTTPS, även de som en leverantör eller en annan avdelning
driver.

  * Preload passar en domän vars ägare är säkra på att inget namn
under den någonsin behöver klartext-HTTP igen: en inloggningsdomän,
en betaldomän, ett företag som styr hela sin egen DNS. En
marknadsföringsdomän där ett kampanjverktyg snart kan be om en
CNAME-post är en dålig kandidat, och detsamma gäller varje domän som
delas med kontorsutrustning.

Listans underhållare anger också takten för klättringen: `max-age`
på 300 sekunder, sedan en vecka, sedan en månad, varje steg med
`includeSubDomains`, och ett stegs hela giltighetstid ska ha löpt ut
innan nästa börjar. En webbläsare behåller det värde den såg senast,
så ett misstag på femminuterssteget kostar fem minuter.

Så ser det ut i praktiken

På en plattform med yrkes- och organisationsdata arbetade företaget
som säkerhetsingenjör och härdade varje lager, och HSTS var ett av
dem. I middlewaren i Next.js, `proxy.ts`, bär svaret HSTS
tillsammans med en Content Security Policy med en ny nonce för varje
begäran och `strict-dynamic`, samt SameSite-cookies. Middlewaren
körs framför de rutter den matchar, vilket samlar reglerna som
riktar sig till webbläsaren i en enda fil i stället för att sprida
dem över sidorna.

Samma arbete visar var HSTS tar slut. Arbetsantagandet var att
klienten är fientlig: allt som webbläsaren upprätthåller kan kopplas
bort av den som sitter vid webbläsaren. HSTS skyddar en ärlig
besökare mot ett fientligt nätverk. Mot en fientlig klient hjälper
det ingenting, och därför fortsatte arbetet i lagren under. API:et
fick hastighetsbegränsning, CORS, storleksgränser för begäranden,
validering av indata innan något nådde databasen och loggning av
säkerhetsrelevanta händelser. API:et anslöt till databasen som en
roll som bara fick köra applikationens funktioner, och rättigheterna
kontrollerades på nytt på servern vid varje begäran, medan spärrarna
i frontenden enbart behandlades som användarupplevelse. I den
stacken håller HSTS själva trafiken utom räckhåll, och det är det
billigaste lagret att lägga till.

Var det går fel

Huvudet står i konfigurationen, och webbläsarna beter sig som om det
saknades. Det skickas på det okrypterade HTTP-svaret, oftast
omdirigeringen, eller på ett HTTPS-svar vars certifikat webbläsaren
underkände. RFC 6797 säger åt webbläsare att ignorera det i båda
fallen och åt servrar att helt hålla det borta från okrypterade
svar. Ett närliggande misstag skickar `example.com` direkt till
`https://www.example.com` med huvudet bara på `www`, vilket lämnar
basdomänen och dess andra namn oskyddade. Sätt huvudet på varje
HTTPS-svar, omdirigeringar inräknade, och kontrollera båda dörrarna:

```sh
curl -sI https://example.com/ | grep -i strict-transport-security
curl -sI http://example.com/ | grep -i strict-transport-security
```

Den första raden ska skriva ut huvudet. Den andra hör till
omdirigeringen, och där ska utskriften vara tom.

En gammal tjänst under domänen slutar laddas för alla som har besökt
huvudwebbplatsen. `includeSubDomains` på basdomänen täcker varje
namn under den: en statussida som en leverantör driftar, en
skrivares administrationssida, ett intranätverktyg som aldrig har
haft något certifikat. De besökarna möts av ett anslutningsfel utan
väg förbi, medan kollegor som aldrig har öppnat huvudwebbplatsen når
tjänsten utan problem, så felrapporterna är svåra att återskapa.
Direktivet gick ut innan någon hade gjort listan. Gör den först, ur
DNS-zonen och ur loggarna för Certificate Transparency, som
registrerar varje namn som ett publikt certifikat har utfärdats för.
Flytta varje namn till HTTPS eller till en annan domän, och lägg
sedan till direktivet med ett kort `max-age`.

En varning som personalen brukade klicka sig förbi blir en mur. En
testmiljö med ett självsignerat certifikat, en intern
certifikatutfärdare som besökarnas bärbara datorer inte litar på,
ett certifikat som gick ut under en helg: före HSTS var vart och ett
av dem en varningssida med en väg förbi, och efteråt erbjuder
webbläsaren ingen. RFC 9325 nämner självsignerade certifikat som ett
fall där HSTS kan göra säkerheten sämre. Ge testmiljön ett publikt
betrott certifikat eller en domän som policyn inte når, och behandla
certifikatförnyelsen som något som numera tar ner webbplatsen när
den fallerar, utan att besökaren får något val.

En domän på preload-listan behöver klartext-HTTP tillbaka. En enhet
som bara talar HTTP, en leverantör vars funktion för egen domän
serverar sidor utan certifikat, ett förvärv som tar med egna värdar
under namnet. Posten sitter redan inbyggd i webbläsare som har
levererats, och servern kan göra lite åt saken: en begäran om
borttagning når användarna först när deras webbläsare uppdateras.
Lägg det nya namnet under en annan domän, och skicka in domänen till
preload-listan först efter en lång period med ett års `max-age` och
`includeSubDomains` som har passerat utan ett enda ärende.

Läs mer

  * RFC 6797: HTTP Strict Transport Security (HSTS) — huvudet, dess
två direktiv och exakt när en webbläsare måste följa det eller
ignorera det.

  * HSTS Preload List Submission — villkoren för att komma med på
listan, den stegvisa utrullning som underhållarna rekommenderar och
vad det kostar att lämna den.

  * RFC 9325, section 3.2 — den nuvarande bästa praxisen för TLS om
HSTS: klienter och servrar måste stödja det, och servrar bör skicka
det.

  * Upgrade Insecure Requests — W3C-direktivet som uppgraderar en
sidas egna begäranden, och hur det delar arbetet med HSTS.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/hsts/	engineer.company	70
