HTML

Vad det är

HTML, kort för HyperText Markup Language och fortfarande ofta kallat
HTML5, är det textformat som varje webbsida levereras i: innehåll
inneslutet i taggar som talar om vad varje del är, så att
webbläsaren kan skilja en rubrik från ett stycke, en länk från en
listpunkt och ett formulärfält från sin etikett.

En webbläsare läser texten uppifrån och ned och bygger ett träd av
element ur den, Document Object Model, eller DOM. Det trädet är vad
stilmallar formger, vad skript ändrar och vad skärmläsare läser upp.
Arbetsfördelningen på webben är gammal och håller fortfarande: HTML
säger vad något är, CSS hur det ser ut och JavaScript vad det gör
när någon rör vid det. Ett element som `<nav>`, `<button>` eller
`<h2>` bär en betydelse som alla dessa läsare kan agera på. En
riktig `<button>` får tangentbordsfokus, en roll som hjälpmedel
läser upp och aktiveras med Enter eller mellanslag, allt utan en
enda rad extra kod.

Språket började som ett sätt att beskriva vetenskapliga dokument
semantiskt och växte till lagret under nästan varje applikation med
ett webbgränssnitt. De första fem åren, 1990–1995, tillbringade det
vid CERN och sedan inom IETF. HTML 3.2 färdigställdes vid W3C 1997,
och HTML4 följde strax efter. Under många år förde W3C och WHATWG
var sin text som gled isär, tills de 2019 skrev under ett avtal om
att arbeta på en enda: HTML Living Standard, som WHATWG förvaltar
och som varje stor webbläsarmotor implementerar. Den har inget
versionsnummer. På frågan om något är HTML5 svarar standarden med
ett kort ja och kallar begreppet ett modeord för den moderna
webbplattformen, inte en utgåva.

Hur förhåller sig HTML till det som det jämförs med? Markdown är en
förkortad skrivform som ett byggverktyg gör om till HTML. PDF låser
layouten till en tryckt sida, medan HTML flödar om till vilken skärm
det än hamnar på. XHTML är samma vokabulär skriven under XML:s
strängare regler. JSX, Jinja och mallar i Hugo är sätt att producera
HTML, och det som når webbläsaren från dem alla är fortfarande HTML.
Ett team som väger en egenbyggd webbplats mot en sidbyggare väljer
vem som skriver koden, aldrig om det finns någon.

Varför det spelar roll

Få team väljer HTML med avsikt. Det kommer som det som ramverket,
sidbyggaren eller publiceringssystemet råkar spotta ut. Det val ni
egentligen gör är om den utdatan är en leverans som någon granskar
eller en biprodukt som ingen läser, och följderna landar på tre
ställen.

Vem som kan använda sidan kommer först. Hjälpmedel läser trädet,
inte designen. Den som använder skärmläsare rör sig genom en sida
via dess rubriker och landmärken; den som använder tangentbord
tabbar från en länk eller kontroll till nästa. En stylad `<div>` med
en klickhanterare ser ut som en knapp för en seende musanvändare och
är vanlig text för de båda andra. Krav på webbtillgänglighet som
WCAG 2.2 är till stor del skrivna mot det som koden exponerar, så
att uppfylla dem efter lansering brukar betyda att skriva om mallar
snarare än att justera färger.

Hur länge innehållet håller kommer därnäst. Webbläsare öppnar
fortfarande sidor som skrevs på

1990-talet, eftersom bakåtkompatibilitet är en av de principer som
standarden förvaltas efter. Ramverk byts ut med några års mellanrum.
Innehåll i ren, giltig HTML kan flyttas till ett annat system,
arkiveras, konverteras till andra format eller få en ny design utan
att skrivas om. Innehåll som ligger begravt i en sidbyggares
nästlade omslag måste oftast kopieras ut för hand.

Hastighet och räckvidd kommer sist. En sida som servern skickar
komplett kan ritas upp medan byten anländer. En applikation som
skickar ett nästan tomt skal och bygger dokumentet i JavaScript
låter varje läsare vänta på skriptet, och allt som läser sidan utan
att köra skriptet, från en länkförhandsvisning till många
sökrobotar, ser bara skalet. För en produkt bakom en inloggning, där
interaktionen är själva poängen, kan den avvägningen vara värd det.
För marknadssidor, dokumentation och allt som ska hittas via sökning
är komplett HTML det billigare förvalet.

Kostnaden för alla tre är densamma och liten: någon i teamet som
läser HTML lika noga som kod. Semantisk kod kostar nästan ingenting
när den skrivs från början och väldigt mycket när den ska byggas in
i efterhand.

Så ser det ut i praktiken

Den här webbplatsen är det enklaste exemplet som finns till hands.
Sidan med medverkande räknar upp vad som når besökarens webbläsare:
HTML, en stilmall, lokala webbtypsnitt, bilder, utan körbar
JavaScript. Varje sida skrivs ut i sin helhet som en fil på disk
innan någon frågar efter den, i stället för att sättas ihop ur en
mall vid varje anrop. Webbplatsens kvalitetsgrind validerar den
HTML-koden med vnu och behandlar varje diagnostiskt meddelande som
ett fel, och samma sida länkar till W3C:s Markup Validator, som kör
samma motor mot den levande standarden, så att en läsare kan pröva
påståendet i stället för att lita på det.

Tidigare kunduppdrag närmade sig HTML från andra hållet. I trettio
webbplatser byggda från färdiga visuella designer omsattes
Photoshop-filerna för hand till HTML. Måttstocken hade två sidor:
trogen avstånden, typografin och detaljerna som designern avsåg, och
flexibel nog att webbplatsen fortsatte att fungera första gången
någon redigerade innehållet. Att träffa mockupen är halva jobbet;
kod som överlever nästa redigering är den andra halvan.

Att hålla HTML som den kanoniska formen ger också utrymme att
publicera andra format bredvid. När webbplatsen speglades till
Gemini och Gopher producerade samma bygge 777 Gemini-dokument och
777 Gopher-menyer ur samma källa i det dokumenterade
implementeringsskedet. En separat jämförelse av byggen mätte noll
ändrade HTML-byte när formaten lades till; resultatet beskriver inte
senare redaktionella eller visuella ändringar.

Var det går fel

Layouten förskjuts på sätt som ingen stilmall förklarar. En sida som
börjar utan `<!DOCTYPE html>`, eller med en gammal och felformad
doctype, försätter webbläsaren i quirks mode, ett renderingsläge som
härmar äldre webbläsare. Procentuella höjder, tabellceller och
radhöjder följer då gammalt beteende som avviker från
CSS-specifikationerna, och resultatet skiljer sig från samma sida i
standardläge. Lösningen är en rad överst i varje mall.

Trasig kod renderas, och trädet blir ett annat. HTML-parsern
återhämtar sig från varje fel på ett definierat sätt, likadant i
alla webbläsare, så misstagen syns sällan på skärmen. De dyker upp
senare, när en selektor eller ett skript letar efter ett element
någon annanstans än där parsern placerade det. Ett blockelement
inuti ett stycke är det klassiska fallet:

```html
<p>Opening line
  <div>A block placed inside it</div>
</p>
```

Parsern stänger stycket före `<div>` och gör sedan om det lösa
`</p>` till ett andra, tomt stycke. Kör en validator i bygget och
låt dess fel stoppa det; webbläsarens tolerans är en mekanism för
återhämtning, och den granskar ingenting.

Varje kontroll blir en `div`. Klickbara `div`- och `span`-element,
rubriker valda för sin storlek, nedsänkt text som används för att
göra texten mindre: var och en ser rätt ut och berättar fel sak för
hjälpmedlen. Tangentbordsanvändare passerar kontroller som aldrig
får fokus, och den som använder skärmläsare förlorar de rubriker och
landmärken som hen navigerar efter. En sida som saknar
`<main>`-element eller `<h1>` tvingar dem att läsa från toppen varje
gång. Använd elementet som namnger uppgiften, som `button`, `a`,
`h2`, `main` eller `nav`, och låt CSS ändra utseendet.

Sidan förblir tom tills skriptet har körts. En klientrenderad
webbplats skickar knappt mer än `<div id="app"></div>` och bygger
dokumentet i webbläsaren. På en långsam telefon får läsaren vänta,
och när skriptet kraschar eller ett filter blockerar det förblir
sidan tom för gott. Rendera dokumentet på servern eller vid byggtid,
och lägg interaktion ovanpå HTML som redan går att förstå på egen
hand.

Läs mer

  * HTML Living Standard — specifikationen som webbläsarna
implementerar, förvaltad av WHATWG och uppdaterad löpande.

  * Introduction to the HTML standard — historien från CERN till
avtalet 2019, och standardens eget svar på frågan om HTML5.

  * Parsing HTML documents — den felhantering som alla webbläsare
delar, nedskriven regel för regel.

  * The HTML syntax — doctype, element och attribut, och vad som gör
ett dokument korrekt enligt standarden.

  * The Nu Html Checker — motorn bakom vnu och W3C:s validator för
kod, med dess användning på kommandoraden.

  * DOM Standard — trädet som parsern bygger och de gränssnitt som
skript använder för att ändra det.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/html/	engineer.company	70
