Infrastruktur som kod

Vad det är

Infrastruktur som kod är arbetssättet att beskriva det som ett
system körs på (maskiner, nätverk, brandväggsregler,
lastbalanserare, DNS-poster) i textfiler, hålla filerna under
versionshantering och låta ett verktyg bygga den verkliga miljön
utifrån dem. Filerna är originalet. En ändring av infrastrukturen
börjar som en ändring i en fil, granskas på samma sätt som
applikationskoden och når det körande systemet först när verktyget
genomför den. På engelska heter det infrastructure as code, och
förkortningen IaC används på båda språken.

Vägledningen NIST SP 800-204C, som handlar om DevSecOps för
programvara byggd av mikrotjänster, definierar infrastruktur som kod
så här: kod som skapar och konfigurerar de resurser som ett program
rullas ut på, upprepbart och enhetligt varje gång. Enligt samma
vägledning versionshanteras definitionerna med samma verktyg som
programmets egen källkod. Upprepbarheten är hela poängen. En miljö
som kan skapas ur filer kan skapas igen: bredvid den första, efter
ett haveri eller i ett testkonto en tisdagseftermiddag.

Definitioner finns i två huvudformer. En deklarativ definition
beskriver slutresultatet, till exempel en server av en viss storlek
i ett visst nätverk med en port öppen, och låter verktyget räkna ut
vad som ska skapas, ändras eller lämnas orört. En imperativ
definition är en lista med steg: skapa det här, koppla in det där
och öppna sedan porten. SP 800-204C räknar infrastruktur som kod
till deklarativ kod: teamet skriver ned vad det behöver, och ett
verktyg gör om det till en körande instans. HashiCorp beskriver
Terraforms språk på samma sätt: det anger ett mål, inte stegen dit.
Skillnaden syns vid andra körningen. En lista med steg berättar hur
något gjordes en gång, medan en deklaration berättar vad som ska
finnas, och det är just det som verktyget behöver veta när en del av
det redan finns.

Det finns inget gemensamt språk. SP 800-204C påpekar att koden,
beroende på verktyget, skrivs antingen i ett vanligt skriptspråk som
Python, JavaScript eller TypeScript eller i verktygets eget
konfigurationsspråk, till exempel HashiCorps HCL, som kan vara
förenligt med ett standardformat som JSON men inte behöver vara det.
Terraforms språk hör till det senare slaget och ligger i filer som
slutar på `.tf`. Azure tar emot Resource Manager-mallar i JSON eller
i det kortare språket Bicep. Ansible skriver sina playbooks i YAML
och når maskinerna över SSH med deras befintliga
inloggningsuppgifter, utan att någon agent installeras på dem.

Det hjälper att skilja på två jobb som båda ryms under namnet.
Provisionering skapar delarna: den virtuella maskinen, disken,
nätverket, brandväggen. Konfiguration formar det som körs inuti en
maskin som redan finns: paket, konton, tjänstefiler. Vissa verktyg
lutar åt det ena jobbet och andra åt det andra, och gränsen är
flytande. Det som gör båda till infrastruktur som kod är att
definitionen ligger i ett repo och att verktyget för det verkliga
systemet i överensstämmelse med den.

Verktygen minns också på olika sätt vad de har byggt. Terraform för
en tillståndsfil som kopplar resurserna i konfigurationen till de
verkliga objekt det har skapat, och dokumentationen kallar det
tillståndet för miljöns sanningskälla. Bicep har ingen
tillståndsfil, eftersom Azure självt registrerar vad som har rullats
ut. Var registret ligger avgör vad som händer när två personer kör
verktyget samtidigt, eller när registret går förlorat.

Varför det spelar roll

Före infrastruktur som kod sattes varje miljö upp för hand och
lappades sedan för hand. Testmiljön fick en rättelse som
produktionen inte fick, en port som öppnades för ett test stängdes
aldrig och en maskin av tre fick ett nyare paket. SP 800-204C
använder det engelska ordet drift om detta, i betydelsen att något
glider ur kurs: konfigurationen som används ger inte längre det
tillstånd som systemet var tänkt att vara i. Vägledningen pekar
också ut den vanliga vägen in, en ändring som görs i en webbkonsol
eller på kommandoraden förbi koden. När en release fungerar i
testmiljön och fallerar i produktion är det ofta den sortens
avvikelse som visar sig.

Infrastruktur som kod flyttar originalet ut ur det körande systemet.
Teamet ändrar definitionen, och det körande systemet följer efter.
Ingen loggar in för att rätta en brandväggsregel; man rättar filen
som beskriver brandväggen, och verktyget genomför ändringen. Det ger
tre saker.

Den första är granskning och historik. En ändring i nätverket blir
en diff i en pull request som en andra person läser innan något
händer. Månader senare har frågan om vem som öppnade en port, och
varför, ett svar i commit-loggen i stället för i någons minne. Att
ångra en ändring är en revert följd av en ny körning av verktyget.

Den andra är upprepbarhet. En välskriven definition är idempotent:
tillämpad på en miljö som redan stämmer ändrar den ingenting, och
tillämpad på en som har glidit iväg för den tillbaka miljön. Det
finns två vägar dit: antingen justeras det som finns, eller så
kastas det och ett nytt byggs upp från definitionen. Den andra
vägen, gjord till en fast regel, är immutable infrastructure.

Den tredje är billiga miljöer. SP 800-204C beskriver verktygen som
automatisering av infrastrukturens hela livslängd, från
provisionering till avveckling, och påpekar att en del av den lever
så kort att den inte är värd att underhålla. Ett team kan skapa
flera testmiljöer vid behov och riva dem igen, och själva koden kan
kontrolleras innan den rör något: vägledningen kräver att varje del
av den skannas efter sårbarheter innan den mergas. En gren kan få en
egen kortlivad kopia av produktionens uppsättning, och den som
granskar kan se en förhandsvisning av ändringen innan den godkänns.

Kostnaderna förtjänar också att sägas rakt ut. Att ändra en
brandväggsregel via en pull request går långsammare än att klicka i
en webbkonsol, och under ett avbrott känns det dyrt. Varje verktyg
har ett eget språk och en egen modell för tillstånd som måste läras
in. Och en fil som kan bygga en miljö kan också radera den: spaken
når lika långt åt båda hållen, och därför väger förhandsvisningen
lika tungt som körningen efteråt.

Så ser det ut i praktiken

Här är en ändring på väg från redigering till körande system, i en
uppsättning där ett CI-jobb kör verktyget och lägger torrkörningen
på pull requesten:

```text
Dag 1   09.10  Redigera nätverksdefinitionen: tillåt TCP 443 från kontoret
        09.12  Öppna en pull request; CI gör en torrkörning (planen)
        09.14  Planen syns på pull requesten: en regel tillagd, ingen borttagen
        10.30  En kollega läser planen såväl som diffen och godkänner
        10.31  Merge; CI genomför planen som blev godkänd
        10.33  En ny körning av samma definition rapporterar inga ändringar
Dag 40         Någon frågar varför 443 är öppen: commit-loggen säger vem
```

Planen är den del som gör sig förtjänt av sin plats. Diffen visar
vad författaren ville ändra; planen visar vad verktyget faktiskt
tänker göra, även sådant som författaren inte räknade med, till
exempel en resurs som det tänker ta bort. Terraform kan spara en
plan i en fil med `-out`, och `terraform apply` utför då
operationerna i just den filen, så det som körs klockan 10.31 är det
som kollegan godkände klockan 10.30. Den tysta körningen klockan
10.33 är kontrollen av att definitionen och systemet nu är överens.

Här på webbplatsen beskriver tjänstesidan om infrastruktur som kod
upprepbar provisionering av servrar utifrån versionshanterad
konfiguration i stället för att vara beroende av någons minne.

Att nå dit säkert är mest en fråga om ordning, och en portfoliosida
från september 2026 visar varför. Den gäller en extra server hos en
annan leverantör. Den tidigare maskinen hade satts upp för hand och
skyddats senare, så under en tid var en nyskapad värd med bara en
standardpolicy för lösenord öppen mot internet. Den här gången
skapades servern från repot, och skyddet fanns på plats innan
maskinen gjorde det. Brandväggens play körs innan serverns play, och
hos den andra leverantören tilldelas taggarna före molnbrandväggen,
eftersom regler riktade mot taggar inte har något att fästa vid
förrän taggarna finns. En omkörning ställer inte till något, för om
maskinen redan finns tar rollen den i bruk i stället för att skapa
en till. Den rollen är den enda som kostar pengar, så dess egen
dokumentation anger regionen, maskintypen med specifikation och
priset per månad i euro. Sidan är också öppen med vad en torrkörning
missar. Båda brandväggarna konfigureras genom anrop till
leverantörernas REST-API:er från en generell HTTP-task, och den
tasken stöder inte check mode. Därför hoppar en torrkörning över
den. Den verkliga provkörningen är en körning av brandväggens play
för sig, som inte kostar något och kan rullas tillbaka.

Var det går fel

Infrastrukturkod fallerar gärna på sätt som liknar framgång.
Verktyget kör klart utan fel, CI-körningen är grön, och filerna och
det verkliga systemet är i tysthet oense.

En snabb rättelse under en incident tas bort av nästa körning. Någon
öppnar en port i konsolen klockan två på natten, avbrottet är över,
och en vecka senare stänger den schemalagda körningen porten igen,
eftersom filerna aldrig fick veta om den. Det omvända händer också:
ingen kör verktyget igen, och filerna slutar beskriva verkligheten.
Skriv in nödrättelsen i koden samma dag, och kör en schemalagd
kontroll som jämför filerna med det som körs; SP 800-204C ber om den
jämförelsen direkt efter varje driftsättning och med jämna mellanrum
medan systemet är igång. Med Terraform gör plan-kommandots
detaljerade slutkod det till ett kort nattligt jobb:

```sh
terraform plan -detailed-exitcode
i# exit 0: inga ändringar, exit 1: fel, exit 2: ändringar finns		engineer.company	70
```

På en gren som redan har genomförts betyder slutkod 2 att det
verkliga systemet har rört sig bort från koden, och att någon bör ta
reda på varför.

Att ta bort en resurs ur filen tar inte alltid bort den. Verktygen
är oense om vad en saknad resurs betyder. För Azure Resource
Manager-mallar skriver Microsoft i dokumentationen för what-if att
en resurs som finns men inte står i mallen bara raderas i complete
mode. I andra lägen fortsätter den att köra och kosta pengar. Lär
dig verktygets regel för borttagning innan du litar på den, och läs
förhandsvisningen efter de raderingar du väntar dig såväl som dem du
fruktar.

Torrkörningen ser inte allt. En förhandsvisning är en modell av
ändringen, ingen garanti. Microsofts what-if-dokumentation nämner
egenskaper som rapporteras som raderade fast Azure bara fyller i ett
standardvärde under driftsättningen, och kallar resultatet brus;
varje egenskap som sätts via funktionen `reference` visas som ändrad
vid varje körning. Portfoliosidan ovan visar det motsatta hålet: en
task utan stöd för check mode hoppas över i en torrkörning, så
förhandsvisningen säger ingenting om den. Känn till verktygets kända
brus, och räkna allt som förhandsvisningen inte ser som otestat
tills en provkörning mot något billigt som går att ångra har täckt
det.

Hemligheter hamnar i repot eller i tillståndet. Ett lösenord som
skrivs in i en definitionsfil blir kvar i historiken i varenda klon.
Mindre uppenbart: Terraforms dokumentation varnar för att
tillståndet kan innehålla hemligheter, och som standard är det
tillståndet en lokal fil med namnet `terraform.tfstate`. Håll
hemligheter i ett hemlighetslager och hänvisa till dem med namn,
lägg tillståndet i fjärrlagring med låsning och åtkomstkontroll, som
HashiCorp rekommenderar, och redigera aldrig tillståndsfilen för
hand; kommandot `terraform state` finns för de ändringar som behövs.

Ett skript utger sig för att vara en definition. Ett skalskript i
repot som skapar en server står under versionshantering, men det är
inte idempotent: kör det två gånger, så finns det två servrar, eller
ett fel mitt i alltihop. Använd deklarativa resurser eller steg som
kontrollerar innan de agerar, som rollen ovan som tar över en
befintlig maskin. Ansibles dokumentation sätter ribban tydligt: när
ett system redan är i det tillstånd som en playbook beskriver,
ändrar en ny körning av playbooken ingenting.

Läs mer

  * Implementation of DevSecOps for a Microservices-based
Application with Service Mesh (NIST SP 800-204C) — deklarativ,
versionshanterad infrastrukturkod, avvikelser och skanning.

  * Terraform Language Documentation — det deklarativa språket, dess
resurser och dess block.

  * Command: plan — torrkörningen, sparade planer och de detaljerade
slutkoderna.

  * State — vad Terraform registrerar, var det ligger och varför det
är känsligt.

  * Introduction to Ansible — agentlös automatisering över SSH,
playbooks och önskat tillstånd.

  * Template deployment what-if — förhandsvisning av en
driftsättning i Azure, ändringstyperna och det kända bruset.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/infrastructure-as-code/	engineer.company	70
