IP-adress

Vad det är

En IP-adress är det nummer som internetprotokollet skriver in i
varje paket för att ange vart det ska, bredvid en andra adress som
anger var det kom ifrån. I vardagligt tal kallas den ofta IP-nummer.
RFC 791, specifikationen av IP version

4 från 1981, kallar den en internetadress och drar gränsen i en enda
mening: ”En adress anger var den är.” Ett namn, till exempel en
domän, säger vad du letar efter och måste först översättas till en
adress, och det sköter DNS. Rutten, vägen mellan de två adresserna,
lämnas åt routrarna däremellan.

I IPv4 är adressen 32 bitar, fyra oktetter, skriven som fyra
decimaltal från 0 till 255 åtskilda av punkter: 192.0.2.10. RFC 791
delade bitarna i ett nätnummer och en lokal del, och tre fasta
klasser avgjorde var delningen hamnade. Klasserna passade de flesta
organisationer illa: ett klass C-nät rymde högst 254 värdar, ett
klass B upp till 65 534, så klass B-numren tog slut medan
routningstabellerna växte. I september 1993 ersatte RFC 1519
klasserna med CIDR, som låter delningen hamna efter vilken bit som
helst och skriver dess position efter ett snedstreck. 192.0.2.0/24
är blocket vars första 24 bitar ligger fast:

256 adresser.

IPv6 vidgar adressen till 128 bitar. Den skrivs som åtta grupper med
upp till fyra hexadecimala siffror åtskilda av kolon, och RFC 4291
låter en följd av nollgrupper dras ihop till `::`, så att
2001:db8:0:0:0:0:2:1 också kan skrivas

2001:db8::2:1. Eftersom samma adress då kunde stavas på många sätt
fastställde RFC 5952 senare en rekommenderad form: gemener, inga
inledande nollor i en grupp och `::` för den längsta följden av
nollgrupper.

En adress hör till ett nätverksgränssnitt, inte till en maskin.
Redan RFC 791 sa att en enskild värd måste kunna uppträda som flera,
med flera internetadresser, och att vissa värdar har flera fysiska
gränssnitt. RFC 4291 kräver att varje IPv6-gränssnitt har minst en
länklokal adress, som bara gäller på det egna nätsegmentet, oavsett
vilka andra adresser det har. En värd på ett nät som kör båda
versionerna har därför flera adresser samtidigt, förutom de
loopbackadresser den använder för att nå sig själv: blocket
127.0.0.0/8 i IPv4 och `::1` i IPv6.

Alla adresser går inte att nå varifrån som helst. RFC 1918 avsätter
tre IPv4-block för privata nät, 10.0.0.0/8, 172.16.0.0/12 och
192.168.0.0/16, och säger att routningsinformation om dem inte ska
föras vidare mellan organisationer. En enhet med en sådan adress når
därför internet bara genom något som träder in i dess ställe, till
exempel NAT, som RFC 3022 beskriver som en översättning av den
privata adressen till en publik på vägen ut. Tre andra block,
192.0.2.0/24, 198.51.100.0/24 och 203.0.113.0/24, är reserverade av
RFC

5737 för dokumentation, och RFC 3849 gör detsamma för 2001:db8::/32
i IPv6. Alla exempeladresser i den här artikeln kommer från dessa
dokumentationsblock.

Varför det spelar roll

Adressen är den enda uppgiften om en klient som en server alltid
har, eftersom svaret annars inte skulle ha någonstans att ta vägen.
Därför är den standardnyckeln för många beslut: regler i en
brandvägg tillåter eller blockerar per adress, en
hastighetsbegränsning räknar förfrågningar per adress, en
åtkomstlogg skriver den på varje rad och en missbruksanmälan nämner
den. Var och en av dem fungerar bara så bra som adressen
identifierar det du tror att den identifierar.

Den identifierar mindre än det verkar. Bakom NAT kan alla enheter på
ett kontor eller i ett hushåll nå internet från samma publika
IPv4-adress, så en spärr eller en gräns riktad mot en av dem träffar
alla. Bakom en proxy eller ett CDN ser servern proxyns adress på
varje förfrågan, och klientens egen adress kommer, om den alls
kommer, i ett huvudfält som någon annan har skrivit. En regel
skriven mot en adress är en regel om en position i nätet, aldrig om
en person.

Samtidigt avslöjar den mer än folk tror. RFC 7239, som
standardiserade huvudfältet `Forwarded` som proxyer använder för att
föra klientens adress vidare, påpekar i sitt avsnitt om integritet
att en IP-adress kan identifiera en klient unikt, visa vilken
operatör den använder och ge en ungefärlig bild av var den befinner
sig. En logg full av adresser är därför ett ansvar lika mycket som
ett verktyg, och ett gott skäl att bestämma vad du sparar innan du
börjar spara det.

Och nu finns det två sorter. Allt som tolkar, lagrar eller jämför
adresser måste ta emot IPv4 och IPv6 lika väl, eftersom en klient på
ett nät som erbjuder båda kan komma över vilken som helst av dem.
Kod skriven när varje adress fick plats i femton tecken av siffror
och punkter går sönder vid den första besökaren med IPv6, oftast
någonstans långt från där adressen lästes.

Så ser det ut i praktiken

Pythons standardbibliotek har modulen `ipaddress`, som tolkar båda
versionerna och sköter räknandet, så att du aldrig behöver dela upp
strängar för hand. I en interaktiv session:

```text
>>> import ipaddress
>>> ipaddress.ip_address("203.0.113.57")
IPv4Address('203.0.113.57')
>>> ipaddress.ip_address("2001:0DB8:0000:0000:0000:0000:0002:0001")
IPv6Address('2001:db8::2:1')
>>> ipaddress.ip_network("203.0.113.57/24", strict=False)
IPv4Network('203.0.113.0/24')
>>> ipaddress.ip_network("2001:db8:42:7::5/48", strict=False)
IPv6Network('2001:db8:42::/48')
```

Det andra anropet visar den normalisering som RFC 5952 efterfrågar:
den långa stavningen med versaler och den korta med gemener är samma
adress, och modulen skriver ut den kanoniska formen. En sträng som
192.0.2.300 avvisas med ett `ValueError`, eftersom 300 inte ryms i
en oktett. De två sista anropen gör om en adress till nätet runt
den. Utan `strict=False` skulle modulen avvisa även dem, eftersom
203.0.113.57/24 har värdbitar satta; med det nollställs värddelen,
och kvar står nätet ensamt.

Just den nollställningen använder den här webbplatsens
webbåtkomstlogg på besökarnas adresser. Integritetssidan säger att
adressen kortas av medan loggraden för webbtrafiken skrivs, med den
sista delen ersatt av nollor innan raden når disken. Det lagrade
värdet identifierar därmed ett ungefärligt nätverk där ett helt
kontor eller en hel gata kan se likadana ut. Servern registrerar
adressen under två namn, maskerar båda och tar bort huvudfält som
kan bära en egen adress innan raden skrivs. Sidan säger inte hur
många bitar som överlever; /24 och /48 ovan är den här artikelns
illustration, inte webbplatsens inställningar. Maskering vid
skrivning håller fullständiga adresser borta från den
webbåtkomstloggen utan att vara beroende av ett senare städjobb.
Samma integritetssida beskriver separat ett Gopher-undantag:
operativsystemets logg per anslutning namnger källadressen och löper
ut efter trettio dagar.

Var det går fel

Att lita på ett huvudfält för klientens adress. `X-Forwarded-For`
och standardfältet `Forwarded` är vanliga huvudfält i förfrågan, och
RFC 7239 varnar för att varje nod på vägen till servern kan ändra
`Forwarded`, klienten själv inräknad. Kod som tar den första
adressen i listan låter varje klient välja sin egen adress, och
därmed sin egen hastighetsbegränsning och sin egen plats på en
tillåtelselista. Använd adressen i TCP-anslutningen, om inte
förfrågan kom genom en proxy som du själv driver, och läs i så fall
bara det som dina egna proxyer har lagt till, räknat från höger.

Att behandla en adress som en person. Eftersom många användare kan
dela en adress kan en avstängning av en adress låsa ute ett helt
kontor, och en gräns avsedd för en person stryper en hel skola.
Använd adresser för grova beslut, sätt gränser med delade adresser i
åtanke och knyt allt personligt till ett inloggat konto i stället.

Att jämföra adresser som text. 2001:db8::2:1 och
2001:DB8:0:0:0:0:2:1 är en adress och två olika strängar, så en
tillåtelselista som jämför text godtar den ena och avvisar den
andra. Tolka båda sidor innan du jämför, eller lagra bara formen
från RFC 5952.

Att tolka för enbart IPv4. Ett reguljärt uttryck för fyra tal med
punkter, en kolumn avsedd för femton tecken eller kod som delar värd
och port vid det sista kolonet fallerar alla på IPv6. Använd en
riktig parser och en kolumntyp eller längd som passar båda
versionerna. När en port skrivs bredvid en IPv6-adress rekommenderar
RFC 5952 hakparenteser, som i [2001:db8::1]:443, eftersom den sista
gruppen annars skulle kunna läsas som en del av adressen.

Att behålla fulla adresser längre än nödvändigt. Loggar,
analystabeller och säkerhetskopior samlar adresser i åratal om inget
stoppar dem. Bestäm vilken precision du behöver, korta adressen när
den skrivs i stället för efteråt, och ge resten ett utgångsdatum.

Att använda riktiga adresser i exempel. En exempelkonfiguration, en
uppsättning testdata eller en skärmbild med någon annans riktiga
adress skickar kopierad trafik till en främling. RFC 5737 reserverar
sina tre block just för att minska den sortens konflikter och
förvirring; använd dem, och 2001:db8::/32 för IPv6.

Läs mer

  * RFC 791: Internet Protocol — specifikationen av IPv4 från 1981,
med dess adress på 32 bitar och skillnaden mellan namn, adresser och
rutter.

  * RFC 4291: IP Version 6 Addressing Architecture — adresstyperna i
IPv6, deras textformer och kravet på en länklokal adress.

  * RFC 5952: A Recommendation for IPv6 Address Text Representation
— ett kanoniskt sätt att skriva en IPv6-adress, och problemen som
fria stavningar ställer till med.

  * RFC 7239: Forwarded HTTP Extension — hur proxyer för en klients
adress vidare, varför du inte utan vidare kan lita på resultatet och
vad det kostar i integritet.

  * RFC 5737: IPv4 Address Blocks Reserved for Documentation — de
tre block som är avsedda för exempel.

  * ipaddress: IPv4/IPv6 manipulation library — Pythons
standardmodul för att tolka, jämföra och gruppera adresser.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/ip-address/	engineer.company	70
