IPv6

Vad det är

IPv6, utskrivet Internet Protocol version 6, är den version av
internetprotokollet som togs fram som efterträdare till IPv4, den
version som RFC 791 beskriver. Den gällande specifikationen är RFC
8200 från juli 2017, en internetstandard (STD 86) som ersatte RFC
2460. Den förändring som alla lägger märke till är adressens
storlek: 128 bitar i stället för IPv4:s 32. Hela IPv4 rymmer 4 294
967 296 adresser; ett enda IPv6-subnät av den vanliga storleken, ett
/64, rymmer det talet i kvadrat.

Även resten av paketformatet har gjorts om. Enligt RFC 8200 har
några av IPv4:s huvudfält tagits bort eller gjorts valfria för att
göra den vanliga behandlingen billigare, valfri information ligger i
separata tilläggshuvuden efter själva huvudet, och fältet Time to
Live heter nu Hop Limit och räknas ned med ett av varje nod som
vidarebefordrar paket. Det finns ingen kontrollsumma i huvudet.
Routrar delar aldrig upp ett paket: I IPv6 fragmenteras det bara hos
avsändaren, varje länk måste klara paket på minst 1280 oktetter, och
avsändare uppmanas starkt att använda Path MTU Discovery för att ta
reda på hur stora paket en väg klarar.

En adress skrivs som åtta grupper om 16 bitar i hexadecimal form,
åtskilda av kolon. RFC 4291 tillåter att man stryker inledande
nollor i en grupp och ersätter en sammanhängande följd av
nollgrupper med ett dubbelkolon, som bara får förekomma en gång, så
att 2001:db8:0:0:8:800:200c:417a kan skrivas

2001:db8::8:800:200c:417a. Eftersom det ger många sätt att skriva
samma adress väljer RFC 5952 från augusti 2010 ett av dem: gemener,
inga inledande nollor och dubbelkolonet på den längsta följden av
nollgrupper (den första om två är lika långa), aldrig på en ensam
grupp. Bortsett från särskilda adresser som loopback-adresserna och
de länklokala kommer alla exempeladresser och -prefix i den här
artikeln från ett dokumentationsområde: 2001:db8::/32, som RFC 3849
har avsatt, eller för IPv4 de block som RFC 5737 reserverar.

RFC 4291 ändrar också vad en adress sitter på. Adresser tilldelas
gränssnitt, inte maskiner, och ett gränssnitt kan ha flera
samtidigt. Varje gränssnitt måste ha en länklokal adress under
fe80::/10, som bara gäller på dess egen länk. Loopback-adressen är
i::1. Det finns ingen broadcast; multicast har tagit över den		engineer.company	70
uppgiften, och ff02::1 når alla noder på länken. Unika lokala
adresser under fc00::/7, definierade i RFC 4193, är avsedda för
lokal kommunikation, vanligtvis inom en organisations nät. Globala
unicast-adresser används för kommunikation utanför det lokala nätet.
För de flesta adresser är de sista 64 bitarna gränssnittets
identifierare (interface identifier), och därför är ett vanligt
nätsegment ett /64.

Värdar numrerar oftast sig själva. Med tillståndslös
autokonfiguration av adresser (stateless address autoconfiguration,
RFC 4862) annonserar routrar en länks prefix i periodiska Router
Advertisements, varje värddator kombinerar ett prefix med
identifieraren för sitt eget gränssnitt, och innan den tar
resultatet i bruk kör den Duplicate Address Detection och skickar
Neighbor Solicitation-meddelanden för att kontrollera att ingen
annan nod har adressen. DHCPv6 är alternativet när man behöver
striktare kontroll över exakt vilka adresser som delas ut, och de
två kan köras sida vid sida.

Varför det spelar roll

För många team är IPv6 inte ett projekt som de bestämmer sig för att
starta. Poängen med RFC 4862 är att ingen behöver knappa in en
adress på en värddator: Ställ en server på en länk där en router
annonserar ett prefix, så kan den själv få en global IPv6-adress.
Varje tillåtelselista, brandväggsregel, loggparser eller
hälsokontroll som är skriven med bara IPv4 i tankarna har då en
blind fläck som är exakt lika stor som den nya adressrymden.

Den blinda fläcken är lätt att missa, eftersom de två versionerna är
separata protokoll som inte delar något på tråden. Ett paketfilter
matchar deras huvuden var för sig, en hastighetsbegränsning som
räknar per IPv4-adress ser aldrig en IPv6-klient, och ett test som
bara ansluter till 127.0.0.1 säger ingenting om ::1. En värddator
som är låst på den ena versionen och öppen på den andra har i
praktiken ingen brandvägg.

IPv6 lutar sig också mer mot sina kontrollmeddelanden än IPv4 gör.
Neighbor Discovery, routerannonseringar och Path MTU Discovery går
alla över ICMPv6, så en vana som man tar med sig från IPv4, att
blockera ICMP i nätets utkant, förstör IPv6 på sätt som kanske först
märks när en förbindelse börjar flytta data. Och eftersom en adress
kan stavas på många giltiga sätt blir kod som jämför adresser som
text oense med sig själv.

Så ser det ut i praktiken

Pythons standardmodul `ipaddress` tolkar varje giltig stavning och
skriver ut en kort form där inledande nollor är borttagna och den
längsta följden av nollgrupper är sammanslagen, så det är ett snabbt
sätt att planera ett prefix och att kontrollera att två stavningar
är samma adress. Sessionen nedan är den här artikelns illustration,
körd på Python 3.15 med adresser från dokumentationsprefixet:

```text
>>> import ipaddress
>>> site = ipaddress.ip_network("2001:db8:42::/48")
>>> site.num_addresses == 2**80
True
>>> lans = site.subnets(new_prefix=64)
>>> next(lans), next(lans)
(IPv6Network('2001:db8:42::/64'), IPv6Network('2001:db8:42:1::/64'))
>>> len(list(site.subnets(new_prefix=64)))
65536
>>> a = ipaddress.ip_address("2001:0DB8:0000:0000:0001:0000:0000:0001")
>>> a
IPv6Address('2001:db8::1:0:0:1')
>>> a.exploded
'2001:0db8:0000:0000:0001:0000:0000:0001'
>>> a == ipaddress.ip_address("2001:db8:0:0:1::1")
True
>>> ipaddress.ip_address("fe80::1%eth0").scope_id
'eth0'
```

Ett /48 lämnar 80 bitar lediga, och uppdelat i /64-segment ger det
65 536 stycken, numrerade i den fjärde gruppen. Adressen som skrevs
med versaler och alla nollor utskrivna kommer tillbaka i den korta
formen, 2001:db8::1:0:0:1, där dubbelkolonet täcker den första av
två lika långa följder av nollor, och den är lika med
2001:db8:0:0:1::1, en annan men giltig stavning av samma 128 bitar.
Den sista raden visar en länklokal adress med sin zon, det `%eth0`
som säger vilken länk den hör till.

På en Linux-värd med nftables är illustrationens andra del en
regeluppsättning som släpper in SSH från ett kontor över båda
versionerna. Manualsidan nft(8) beskriver `inet` som en hybridfamilj
för tabeller som rymmer både IPv4 och IPv6, medan `ip saddr` läser
IPv4-huvudet och `ip6 saddr` IPv6-huvudet:

```text
add table inet filter
add chain inet filter input { type filter hook input priority filter; }
add rule inet filter input ip saddr 198.51.100.0/24 tcp dport 22 accept
add rule inet filter input ip6 saddr 2001:db8:42::/48 tcp dport 22 accept
add rule inet filter input tcp dport 22 drop
```

Utan den fjärde raden träffar en administratör som ansluter från
kontorets IPv6-prefix ingen av accept-reglerna och blir avvisad, och
det felet märks åtminstone direkt. Det tysta felet är det omvända:
En regeluppsättning som bara är byggd i familjen `ip`, på en
värddator som också har en IPv6-adress, tittar aldrig på
IPv6-trafiken alls.

Portföljposten Provisionerade en andra server från kod från
september 2026 tar upp samma exponering från provisioneringssidan.
Den första maskinen hade skapats för hand och fått sin brandvägg i
efterhand, vilket lämnade ett fönster där en ny värd med en
standardpolicy för lösenord var nåbar från internet. Den andra
skapas först efter sin brandvägg: Brandväggens play körs före
serverns play, och båda leverantörernas brandväggar skrivs direkt
mot deras REST-API:er. Sidan nämner inte IPv6, så reglerna ovan är
den här artikelns illustration och inte den värdens regler. Det som
den här artikeln lägger till är att brandväggen måste täcka varje
adress som värddatorn kommer att ha, IPv6 inräknat, innan värddatorn
ens finns.

Var det går fel

En brandvägg som bara känner till IPv4. Regler skrivna i familjen
`ip`, eller tillåtelselistor med bara IPv4-prefix, lämnar alla
värdens IPv6-adresser åt det som kommer efteråt. Skriv
regeluppsättningen i familjen `inet`, eller håll `ip`- och
`ip6`-tabeller i takt, sätt en `ip6 saddr`-regel bredvid varje `ip
saddr`-regel, och testa varje tjänst genom att ansluta till dess
IPv6-adress lika väl som till dess IPv4-adress.

Att blockera all ICMPv6. RFC 4890, som handlar om att filtrera de
här meddelandena i brandväggar, säger det rakt ut: ”ICMPv6 är
avgörande för att IPv6 ska fungera”. En router som inte kan
vidarebefordra ett paket för att det är för stort för nästa länk
kastar det och skickar tillbaka ett Packet Too Big-meddelande, och
RFC 8201 påpekar att om filtrering stoppar de meddelandena får
avsändaren aldrig veta vägens MTU. Resultatet är vad RFC:n kallar en
black hole-förbindelse: TCP-handskakningen lyckas, och sedan hänger
överföringen. RFC

4890 räknar också upp Neighbor Solicitation och Advertisement och
Router Solicitation och Advertisement som meddelanden som en nod
inte får blockera om den ska kunna delta i ett IPv6-nätverk.
Acceptera de typer som nft kallar `packet-too-big`,
`nd-neighbor-solicit`, `nd-neighbor-advert`, `nd-router-solicit` och
`nd-router-advert` före en bredare drop-regel.

Att jämföra adresser som text. RFC 5952 ger exemplet med ett
kalkylblad där en sökning efter 2001:db8:0:0:1::1 missar en post som
skrivits

2001:db8::1:0:0:1, vilket spelar roll när listan genomsöks innan en
ny adress delas ut, för att kontrollera att den inte redan används.
Tolka adresserna innan du jämför dem, och lagra och skriv ut en
kanonisk form, till exempel den korta form som Pythons `ipaddress`
returnerar från `str()`.

En adress och en port ihopskrivna. 2001:db8::1:80 kan vara en adress
eller en adress följd av port 80; RFC 5952 kallar den formen
tvetydig och rekommenderar hakparenteser, [2001:db8::1]:80, som i
URL:er. Skriv alltid parenteserna, och dela i kod upp värd och port
vid den avslutande parentesen i stället för vid det sista kolonet.

Ett länkprefix som inte är ett /64. Autokonfiguration kräver att
prefixet och gränssnittets identifierare tillsammans blir 128 bitar,
och med 64 bitar långa identifierare bortser en värddator enligt RFC
4862 från ett annonserat prefix av någon annan längd, så värdar på
en länk vars Router Advertisements bär ett /72 eller ett /56 bildar
ingen adress av det prefixet. Planera varje länk som ett /64, och
dela upp större tilldelningar i /64-block, så som sessionen ovan
gör.

Länklokala adresser utan sin zon. Varje gränssnitt har en adress i
fe80::/10, och RFC 4291 begränsar de adresserna till en enda länk,
så på en värddator med flera gränssnitt säger adressen ensam inte
vilken länk som avses. Pythons dokumentation påpekar att två
adresser som bara skiljer sig i sin zon inte är lika. Håll ihop
zonen med adressen (fe80::1%eth0), eller ge tjänster en global eller
unik lokal adress och låt de länklokala stanna på länken.

Läs mer

  * RFC 8200: Internet Protocol, Version 6 (IPv6) Specification —
den gällande IPv6-standarden, med huvudformatet, tilläggshuvudena
och reglerna för fragmentering och paketstorlek.

  * RFC 4291: IP Version 6 Addressing Architecture — adresstyperna,
textformerna, länklokala adresser och multicastadresser samt

  64 bitar långa identifierare för gränssnitt.

  * RFC 5952: A Recommendation for IPv6 Address Text Representation
— det kanoniska sättet att skriva en adress och de problem som många
stavningar ställer till med.

  * RFC 4862: IPv6 Stateless Address Autoconfiguration — hur värdar
bildar sina egna adresser av annonserade prefix och kontrollerar dem
mot dubbletter.

  * RFC 4890: Recommendations for Filtering ICMPv6 Messages in
Firewalls — vilka ICMPv6-meddelanden en brandvägg måste släppa
igenom, och varför.

  * ipaddress: IPv4/IPv6 manipulation library — Pythons referens för
att tolka, jämföra och dela upp IPv6-adresser och

  -nätverk.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/ipv6/	engineer.company	70
