Linux

Vad det är

Linux är en fri, Unix-liknande systemkärna: det program som startar
först, styr hårdvaran, fördelar processortid och minne mellan alla
andra program och avgör vilka av dem som får röra vilken fil eller
nätverksport. I vardagligt tal har ordet vidgats till att täcka hela
operativsystemet som byggs upp runt kärnan, och en del skriver
GNU/Linux om helheten, för att ge erkännande åt GNU-verktygen som
oftast följer med.

Linus Torvalds började skriva kärnan 1991, som en Unix-klon från
grunden, och sedan dess har ett löst nätverk av utvecklare som
samarbetar över internet byggt vidare på den. Målet är att följa
standarderna POSIX och Single UNIX Specification, så program som har
skrivits för ett Unix-liknande system går oftast att bygga på Linux
med små ändringar. Kärnan började på 32-bitars Intel 386 och körs i
dag på en lång rad arkitekturer med 32 och 64 bitar. Koden är
licensierad under GPL, enbart version 2, med en uttrycklig
anmärkning om att program som bara anropar kärnan inte omfattas av
licensen. Den anmärkningen är skälet till att proprietär programvara
kan köras på Linux utan någon licensfråga.

För att någon ska kunna logga in behövs mer än kärnan. Ett
fungerande system behöver också ett C-bibliotek, ett skal, en
tjänstehanterare, en pakethanterare och tusentals program, och de
projekt som sätter ihop allt detta till något som går att installera
kallas distributioner. Debian, Ubuntu, Red Hat Enterprise Linux och
de distributioner som byggs från dess källkod, SUSE, Fedora och
Alpine är distributioner. Var och en levererar sitt eget bygge av
kärnan, sina egna standardinställningar och sitt eget löfte om hur
länge den ska fortsätta att rätta säkerhetsproblem.

Konkurrenterna beror på uppgiften. På servrar vägs Linux mot Windows
Server och mot BSD-familjen, FreeBSD och OpenBSD, som är kompletta
Unix-liknande system som utvecklas i ett stycke i stället för att
sättas ihop av delar. På bärbara datorer möter Linux Windows och
macOS.

Varför det spelar roll

För ett företag som kör programvara på egna servrar eller i ett moln
är operativsystemet för det mesta valt innan någon frågar.
Webbservrar, databaser, containermotorer och övervakningsverktyg
byggs för Linux först och testas hårdast där. Beslutet som återstår
är snävare, och det är värt att fatta rätt.

Valet mellan Linux och Windows Server avgörs av programvaran, inte
av systemet. En verksamhet som är byggd på Active Directory, IIS
eller äldre .NET-applikationer har verkliga skäl att stanna på
Windows. Nästan allt annat i en modern webbstack, från PostgreSQL
och Nginx till Kubernetes, förutsätter Linux, och även Microsoft SQL
Server finns i en utgåva för Linux.

Kostnadsfrågan är enkel. Kärnan och gemenskapsdistributioner som
Debian och Ubuntu kostar ingenting att installera på hur många
maskiner som helst, och det finns inget antal licenser att revidera;
Windows Server säljs under en kommersiell licens. Med Linux går
pengarna till människor och, om du vill ha en, till en
supportprenumeration från en leverantör som Canonical, Red Hat eller
SUSE.

Linux-containrar knyter valet ännu starkare till Linux. Varje
avbildning paketerar ett användarutrymme för Linux i en fil, och att
köra den innebär att köra vanliga processer på en Linux-kärna. På en
Mac eller en bärbar dator med Windows startar verktyg som kör dessa
containrar därför först en liten virtuell Linux-maskin; Apples eget
verktyg `container` kör var och en i en egen lättviktig virtuell
maskin. Att välja Linux-containrar innebär att Linux blir en del av
stacken, vad utvecklarnas bärbara datorer än kör.

Det som verkligen skiljer två Linux-servrar åt är distributionen och
hur länge den underhålls. Kärnprojektet ger ut en ny huvudversion
(mainline) var nionde till tionde vecka och håller ett fåtal grenar
med långtidsstöd (longterm) vid liv i flera år; grenen 6.12 beräknas
t.ex. få rättningar till december 2028. Distributionerna bygger sitt
eget underhåll ovanpå, och en distributions kärna stöds av
distributionen, inte av kärnutvecklarna. Välj distribution efter
dess stödperiod och efter den kompetens som teamet redan har.

En regel i kärnprojektet gör uppgraderingarna mindre riskabla än
takten antyder: en ändring som får program som tidigare fungerade
att sluta fungera räknas som en regression, och regressioner rättas,
ofta genom att ändringen dras tillbaka. Det är därför program som
byggdes för länge sedan fortsätter att köras på nya kärnor.

Priset för all denna valfrihet är att ”vi kör Linux” säger väldigt
lite. Två distributioner skiljer sig åt i pakethanterare,
brandväggsverktyg, nätverkskonfiguration och utgivningsrytm, och ett
team som kan den ena får lära om delar av den andra.

Så ser det ut i praktiken

Den närmaste bilden är en enda värd på 464 MB som kör en git-forge
och en webbserver, där larmet för slut på minne eller disk är ett
dödmansgrepp på en timer. Var femtonde minut, med slumpmässig
förskjutning, mäter ett skript tillgängligt minne och ledigt
diskutrymme och pingar en extern tjänst bara så länge båda ligger
över sina tröskelvärden, så tystnaden är larmet. Skriptet hade hela
tiden läst rätt siffra, tillgängligt minne, medan sex variabelnamn
runt omkring sa ”free”. Eftersom kärnan använder outnyttjat minne
som cache ligger det lediga minnet på en frisk Linux-maskin nära
noll: mot ett tröskelvärde på tio procent skulle en läsare ha sett
tolv megabyte ledigt på maskinen med 464 MB, och en ”rättning” på
ett enda tecken skulle ha förvandlat ett fungerande larm till ett
som löser ut permanent. Namnen rättades. En mottagen signal
bekräftar att skriptet kördes och att dess tröskelkontroller för
tillgängligt minne och ledigt diskutrymme godkändes; den intygar
inte värdens allmänna tillstånd eller att webbplatsen svarar.
Övervakning kan visa varningssignaler, men tidpunkten beror på
belastningen och de förhållanden som observeras.

I en tidigare roll utvecklade grundaren en organisations första
dashboard för observerbarhet, som samlade in CPU, RAM, HDD,
temperatur och andra mätvärden från Linux-servrar på distans via
SSH, och övervakade Docker-containrar på samma sätt. En andra
version gick över till Grafana och Prometheus. Den visades på en
stor tv-skärm på kontoret, med larm när tröskelvärden överskreds,
och teamen kunde upptäcka och lösa incidenter 40 % snabbare.

I en hel IT-miljö blev åtkomsten något som skrevs ned i stället för
något som någon kom ihåg. Linux-servrarna hörde till de system som 1
000 RBAC-regler styrde åtkomsten till, tillsammans med
utvecklarmiljöer, applikationsinstanser och PostgreSQL- och MS
SQL-databaserna, och Ansible tillämpade reglerna enhetligt i
miljöerna. Utvecklare kom bara åt sina tilldelade servrar. Det
levererade resultatet var en dokumenterad rollbaserad
regeluppsättning med ett repeterbart sätt att tillämpa och granska
den.

Var det går fel

Dashboarden visar nästan fullt minne på en server som är helt frisk.
Linux ser oanvänt minne som slöseri och fyller det med cachad
fildata, som kärnan lämnar tillbaka i samma ögonblick som ett
program ber om det. Siffran ”free” räknar bara minne som inte gör
någonting alls, så den glider mot noll på varje maskin som har något
att göra. Siffran som svarar på frågan ”klarar den här servern mer
arbete?” är MemAvailable, kärnans egen uppskattning av hur mycket
nya program skulle kunna använda utan att swappa. Larma på den:

```sh
grep -E '^(MemFree|MemAvailable):' /proc/meminfo
```

En tjänst försvinner, och förklaringen står i kärnans logg och inte
i tjänstens egen. Som standard låter Linux program reservera mer
minne än maskinen har, i kalkylen att mycket av det aldrig kommer
att användas. När kalkylen slår fel och minnet verkligen tar slut
väljer OOM-killern (out-of-memory killer) ut en process, oftast en
stor, och avslutar den. Applikationen får ingen chans att skriva
något; spåret finns i kärnans logg, som `journalctl -k` visar. Ge
varje tjänst ett eget minnestak, via `MemoryMax=` i systemd eller en
gräns för containern, så att ett program som skenar stoppas innan
kärnan måste välja, och bevaka tillgängligt minne i stället för att
vänta på att något dödas.

En felrapport om kärnan som skickas uppströms blir obesvarad.
Maskinen kör distributionens kärna, som bär på distributionens egna
patchar, och kärnutvecklarna stöder bara sina egna utgåvor.
Kommandot `uname -r` visar versionen, och allt efter bindestrecket,
som i `6.8.0-45-generic`, markerar ett bygge från en distribution.
Rapportera problemet till distributionen först, eller återskapa det
på en aktuell kärna från kernel.org innan du tar det uppströms.

Säkerhetsrättningarna slutar komma medan servern fortsätter som
förut. Varje utgåva av en distribution och varje kärna med
långtidsstöd har ett slutdatum, och maskinen själv säger ingenting
om det. Långtidsgrenarna 5.10 och 5.15 beräknas t.ex. nå sitt i
december 2026. Håll slutdatumet för stödet i samma förteckning som
serverns namn, och planera uppgraderingen en utgåva i förväg i
stället för vid tidsgränsen.

Läs mer

  * About Linux Kernel — kärnprojektets egen korta beskrivning av
vad Linux är och varför den som är ny vill ha en distribution.

  * Releases — huvudversioner, stabila kärnor och kärnor med
långtidsstöd, med det beräknade slutet för varje långtidsgren.

  * The /proc Filesystem — där MemFree, MemAvailable och de andra
minnesräknarna definieras.

  * Overcommit Accounting — de tre lägena för överallokering av
minne och vad vart och ett lovar ett program.

  * Reporting regressions — regeln om ”inga regressioner” och hur du
rapporterar ett fel så att det räknas.

  * Linux kernel licensing rules — enbart GPL-2.0, och anmärkningen
om systemanrop som lämnar program ovanpå kärnan fria.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/linux/	engineer.company	70
