Multifaktorautentisering

Vad det är

Multifaktorautentisering, ofta förkortat MFA, är en inloggning som
godtar en uppgiven identitet bara när den styrks av mer än ett slags
bevis. NIST SP

800-63B-4, den amerikanska federala riktlinjen för autentisering som
många organisationer utanför den offentliga sektorn också följer,
nämner tre slag: något du vet, till exempel ett lösenord; något du
har, till exempel en telefon eller en säkerhetsnyckel; och något du
är, till exempel ett fingeravtryck. Definitionen hänger på ett enda
ord. Systemet måste kräva mer än en distinkt typ av faktor, så ett
lösenord och svaret på en säkerhetsfråga blir tillsammans bara en
faktor, eftersom båda är något du vet. Tvåfaktorsautentisering,
eller

2FA, är det vanliga fallet med exakt två.

Riktlinjen godtar två vägar dit. Den första kombinerar separata
autentiserare med en faktor var: ett lösenord plus en app i
telefonen som visar engångskoder, eller en lista med utskrivna
reservkoder. Den andra använder en autentiserare med flera faktorer,
till exempel en säkerhetsnyckel eller en telefon som har en privat
nyckel och bara använder den efter en PIN-kod eller ett
fingeravtryck. Då kallas PIN-koden eller fingeravtrycket en
aktiveringsfaktor. Den kontrolleras på själva enheten, och servern
får bara resultatet, en signatur som den kan verifiera, så en enda
beröring visar upp två faktorer.

Biometri har en snäv plats i det här. NIST tillåter fingeravtryck
eller ansikte bara som en del av multifaktorautentisering med en
fysisk autentiserare, aldrig som en faktor på egen hand, och kräver
att ett alternativ utan biometri alltid erbjuds. Riktlinjen säger
rakt ut att biometriska kännetecken inte är hemliga: ett ansikte kan
fotograferas, och ett fingeravtryck kan säkras från något som ägaren
har rört vid.

Varför det spelar roll

Ett lösenord kan kopieras utan att ägaren märker det: det skrivs in
på en övertygande kopia av en inloggningssida, gissas eller
återanvänds på en webbplats vars databas senare blir stulen. MFA gör
ett kopierat lösenord otillräckligt på egen hand, eftersom
angriparen fortfarande behöver något av ett annat slag.

NIST gör detta till grundkravet på sin andra tillitsnivå. På AAL2
måste autentiseringen använda en autentiserare med flera faktorer
eller en kombination av två faktorer, och kombinationen måste
innehålla en fysisk autentiserare tillsammans med ett lösenord eller
en biometrisk jämförelse. Verifierare på den nivån måste erbjuda
minst ett nätfiskeresistent alternativ, och federala myndigheter
måste kräva nätfiskeresistent autentisering av sina anställda,
konsulter och samarbetspartner.

Metoderna som säljs under samma tre bokstäver skiljer sig mer från
varandra än MFA skiljer sig från enbart ett lösenord, och riktlinjen
sorterar dem tydligt:

  * Koder som skickas via sms eller röstsamtal är den enda typ av
autentiserare som NIST märker som begränsad. De får fortfarande
användas, men verifieraren måste erbjuda ett alternativ utan den
märkningen, berätta för användaren om risken och ha en plan för att
gå ifrån metoden. Att byta det registrerade telefonnumret räknas som
att binda en ny autentiserare, med alla kontroller som det innebär.

  * Koder från en app och push-notiser i telefonen godtas på AAL2
men är inte nätfiskeresistenta: det som personen skriver in eller
godkänner är inte knutet till webbplatsen som bad om det.

  * Kryptografiska autentiserare som binder sitt svar till
webbplatsen, som passkeys och smartkort, är nätfiskeresistenta. AAL3
kräver en vars privata nyckel inte kan exporteras från hårdvaran.

E-post saknas i listan med flit: riktlinjen utesluter den som kanal
för autentisering utanför huvudförbindelsen (out-of-band).

Så ser det ut i praktiken

Koden i en autentiseringsapp är den vanligaste andra faktorn, och
RFC 6238 (maj

2011) definierar den på några få sidor. Vid registreringen genererar
servern en hemlig nyckel och lämnar över den till appen, oftast som
en QR-kod, så att båda sidor nu har samma nyckel. För att ta fram en
kod delar varje sida aktuell Unix-tid med ett tidssteg, som standard
30 sekunder, och använder heltalet som räknare. Sedan beräknar den
en HMAC av räknaren med nyckeln och kortar ned resultatet till ett
kort decimaltal med metoden från HOTP, som RFC 4226 definierade 2005
och som kräver minst sex siffror. I Python får hela beräkningen
plats på några rader:

```python
import hashlib, hmac, struct

def totp(key: bytes, unix_time: int, digits: int = 6, step: int = 30) -> str:
    counter = struct.pack(">Q", unix_time // step)
    mac = hmac.new(key, counter, hashlib.sha1).digest()
    offset = mac[-1] & 0x0F
    code = struct.unpack(">I", mac[offset:offset + 4])[0] & 0x7FFFFFFF
    return str(code % 10**digits).zfill(digits)

print(totp(b"12345678901234567890", 59, digits=8))  # 94287082
```

Testvektorerna i RFC:n använder den här 20 byte långa ASCII-nyckeln
och åtta siffror. 59 sekunder efter Unix-epoken är räknaren 1, och
SHA-1-varianten ger

94287082, vilket är vad funktionen skriver ut; den sexsiffriga kod
som en app skulle visa är de sex sista siffrorna, 287082.
Beräkningen använder inte nätverket alls, och därför fungerar appen
i en telefon i flygplansläge. Av samma skäl måste servern ha en egen
kopia av varje användares nyckel.

Att kontrollera en kod är samma beräkning på servern, följd av en
jämförelse. RFC 6238 rekommenderar att högst ett tidigare tidssteg
godtas för att täcka fördröjning i nätverket, och förbjuder att en
kod godtas en andra gång när den väl har använts.

En passkey ersätter den delade nyckeln med ett nyckelpar. I Web
Authentication Level 3, som är en W3C-rekommendation sedan den 25
augusti 2026, skapar autentiseraren ett nyckelpar för en webbplats,
identifierad genom sin domän, och ger servern bara den publika
nyckeln. Vid inloggning skickar webbläsaren med det ursprung
(origin) som den faktiskt är ansluten till, och autentiseraren
signerar serverns utmaning tillsammans med det ursprunget, så en
signatur som skapats på en domän som liknar den äkta är värdelös hos
den äkta. När en PIN-kod eller ett fingeravtryck krävs för att
använda nyckeln är en passkey en autentiserare med flera faktorer i
ett enda steg. WebAuthn kallar passkeys som kopieras mellan en
persons enheter för multi-device credentials, och NIST godtar sådana
synkroniserade nycklar på AAL2 men inte på AAL3, eftersom en nyckel
som kan synkroniseras per definition är en nyckel som kan
exporteras.

Att slå på MFA är den enkla delen. Att bestämma vem som måste
använda den, vilka metoder som räknas var och vad som händer när
någon tappar bort sin telefon är kontoadministration, en del av den
bredare organisationen av åtkomst. Tjänsten för säkerhet och
behörighetshantering på den här webbplatsen beskriver just den
organisationen: konton, lösenord och behörigheter ordnade så att
alla har exakt den åtkomst deras arbete kräver, och de som slutar
förlorar den samma dag.

Var det går fel

En nätfiskesida vidarebefordrar koden. En engångskod är ett tal som
användaren läser och skriver in, och koden bär ingen uppgift om
vilken webbplats användaren tittade på. En sida som liknar den äkta,
och som vidarebefordrar lösenordet och koden till den äkta
webbplatsen inom tidssteget, loggar in som användaren. NIST slår
därför fast att en autentiserare vars utdata skrivs in för hand
aldrig räknas som nätfiskeresistent, och tillägger att det saknar
betydelse hur användaren hamnade på den falska sidan. Lösningen är
en autentiserare som binder sitt svar till verifieraren: via
domännamnet, som WebAuthn gör, eller till själva TLS-kanalen, som
klientcertifikat och smartkort gör. Kräv en sådan för
administratörer och erbjud den till alla andra.

Telefonnumret blir faktorn. En kod som skickas via sms går till den
som mobiloperatören för tillfället kopplar numret till. NIST:s egen
lista över hot tar upp en angripare som har övertalat operatören att
styra om offrets nummer och sedan tar emot koden. Innan en kod
skickas via sms eller röstsamtal bör verifieraren leta efter tecken
som ett nyligen bytt SIM-kort, flytt av numret till en annan
operatör eller byte av enhet. Behåll sms som reservlösning och inte
som huvudmetod, och kräv en fullständig inloggning innan numret på
kontot kan ändras.

Godkänn, godkänn, godkänn. En push-notis med en enda
godkännandeknapp ber om ett beslut, inte om bevis. En angripare som
redan har lösenordet kan skicka notiser tills användaren, trött på
bruset, godkänner en av dem. NIST kallar detta
autentiseringströtthet och godtar inte längre lösningar där det
räcker att trycka på godkänn: ett hemligt värde måste gå från den
ena kanalen till den andra, till exempel ett tal på
inloggningsskärmen som användaren skriver in i telefonen. Att välja
talet ur en kort lista räcker inte, eftersom användaren kan gissa.
Begränsa hur många notiser som kan skickas efter den senaste lyckade
inloggningen, som riktlinjen också rekommenderar.

Återställningen hoppar över den andra faktorn. En länk av typen ”Har
du tappat bort telefonen?” som bara ber om lösenordet, eller som
skickar en återställningslänk via e-post, gör MFA till ett val som
angriparen kan tacka nej till. För konton på AAL2 kräver NIST att
återställningen använder två återställningskoder som tagits emot på
olika sätt, en återställningskod plus en autentiserare med en faktor
som fortfarande är bunden till kontot, eller en ny kontroll av
identiteten. Varje återställning ska leda till ett meddelande till
användaren. Mer allmänt får en faktor aldrig kunna användas för att
skaffa en autentiserare av ett annat slag: enbart ett lösenord får
inte räcka för att skriva ut en ny uppsättning reservkoder.

Koden godtas två gånger, eller för länge. En sexsiffrig kod har en
miljon möjliga värden, så dess styrka kommer från reglerna runt den.
En verifierare som godtar flera tidssteg före och efter det
aktuella, eller som godtar en kod som redan har använts, ger en
angripare som har sett en kod ett fönster för att använda den igen.
Spara det senast godtagna tidssteget för varje användare och avvisa
allt som infaller på eller före det. Håll fönstret till det enda
steg som RFC 6238 tillåter för fördröjning, och begränsa antalet
misslyckade försök i rad: NIST tillåter högst 100 innan
autentiseraren inaktiveras.

Nycklarna ligger bredvid lösenorden. Koder från en app är
symmetriska: servern har varje användares nyckel, och den som
kopierar de nycklarna kan skapa giltiga koder för vilket konto som
helst. NIST kräver att nycklarna skyddas väl och att åtkomsten
begränsas till de programkomponenter som behöver dem. Lagra dem inte
som vanliga kolumner bredvid lösenordens hashvärden. Kryptera dem
med en nyckel som förvaras i ett separat hemlighetslager, och låt
bara tjänsten som verifierar koderna läsa dem.

Läs mer

  * NIST SP 800-63B-4, Definitions and Acronyms — definitionerna av
multifaktorautentisering, autentiserare med flera faktorer och
nätfiskeresistens i den gällande riktlinjen.

  * NIST SP 800-63B-4 hos Computer Security Resource Center —
publikationsposten: utgiven i juli 2025 och ersätter SP 800-63B.

  * RFC 6238: TOTP — algoritmen för tidsbaserade engångslösenord,
testvektorerna och reglerna för klockavvikelse.

  * RFC 4226: HOTP — den räknarbaserade algoritmen som TOTP bygger
på, inklusive avkortningen till sex eller fler siffror.

  * Web Authentication, Level 3 — W3C-specifikationen bakom
passkeys, med nycklar knutna till ursprunget och synkroniserade
passkeys.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/multi-factor-authentication/	engineer.company	70
