NAT

Vad det är

NAT, kort för nätverksadressöversättning (network address
translation), är omskrivning av IP-adresser i paket medan de
passerar en router, så att värdar som är numrerade i en adressrymd
kan tala med värdar som är numrerade i en annan. RFC 2663,
dokumentet från 1999 som slog fast begreppen, beskriver det som att
avbilda IP-adresser från ett adressområde (realm) till ett annat,
med transparent routning som mål: värdarna på vardera sidan ska inte
behöva veta att det sker.

Den form som nästan alla möter är det som RFC 3022, publicerad i
januari 2001, kallar traditionell NAT (Traditional NAT). Typfallet
är ett litet kontor eller ett hem med en enda IP-adress från
leverantören, medan maskinerna bakom routern använder privata
adresser från RFC 1918-blocken 10.0.0.0/8, 172.16.0.0/12 och

192.168.0.0/16, som inte routas mellan organisationer. Routern
skriver om källadressen i varje utgående paket till sin egen publika
adress och vänder tillbaka ändringen på svaren. Basic NAT översätter
bara adresser, så bara lika många interna värdar kan vara ute
samtidigt som det finns publika adresser i adresspoolen. NAPT,
network address port translation, skriver också om TCP- eller
UDP-porten eller ICMP-identifieraren, och det låter många interna
värdar dela en publik adress. RFC 3022 nämner att Linux erbjöd NAT
under namnet IP masquerade, och brandväggsverktygen använder
fortfarande ordet.

När en adress ändras blir allt som har räknats fram ur den fel, så
routern måste laga det också. RFC 3022 kräver att kontrollsumman i
IP-huvudet justeras, och TCP- och UDP-kontrollsummorna med, eftersom
de täcker ett pseudohuvud som innehåller käll- och måladressen. För
att skicka varje svar till rätt intern värd för routern en tabell
över översättningar: intern adress och port på ena sidan, extern
adress och port på den andra. Den tabellen är tillstånd som hålls
mitt i nätet, och det mesta som går fel med NAT kommer därifrån.

Traditionell NAT fungerar i en riktning. RFC 3022 beskriver
sessionerna som utgående från det privata nätet, medan trafik åt
andra hållet bara släpps igenom via statiska avbildningar för värdar
som valts i förväg. Idén används nu också en nivå högre upp: RFC
6598 från april 2012 reserverade 100.64.0.0/10 för carrier-grade
NAT, där blocket numrerar förbindelserna mellan en leverantörs NAT
och kundernas utrustning, som själv kan översätta en gång till.

Varför det spelar roll

RFC 3022 är öppen med avvägningen. NAT kan installeras utan att
värdar eller routrar ändras, men det tar bort, med RFC:ns ord,
”IP-adressens betydelse från ände till ände”, och väger upp det med
mer tillstånd i nätet. Nästan varje praktisk följd av NAT går
tillbaka på den meningen.

För en server är källadressen för en anslutning ofta inte en maskin
utan en router med en hel skara bakom sig. En spärr eller en
hastighetsbegränsning riktad mot en besökare träffar alla som delar
adressen, och en missbruksanmälan pekar ut routern, inte den
skyldige. RFC 3022 säger samma sak inifrån: att dölja privata
adresser, vilket den räknar som en fördel för integriteten, gör
också felsökning svårare, eftersom en värd som angriper andra
maskiner eller skickar skräppost har sin adress dold i NAT-routern.

Tillstånd betyder också tidsgränser. En översättning lever bara så
länge routern minns den. RFC 4787, en Best Current Practice från
januari 2007, säger att en UDP-översättning inte får löpa ut på
under två minuter och rekommenderar fem minuter eller mer. RFC 5382,
motsvarigheten för TCP från oktober 2008, sätter 2 timmar och 4
minuter för en inaktiv etablerad anslutning: keepalive-paket skickas
som standard varannan timme, och de fyra minuterna täcker paket som
fortfarande är på väg. Det här är minimikrav för enheter som följer
dokumenten, och alla enheter gör inte det. En anslutning som är tyst
längre än enhetens egen tidsgräns förlorar sin översättning, och
nästa paket utifrån har ingenstans att ta vägen.

Två ytterligare begränsningar följer av detta. RFC 3022 gör det
obligatoriskt att alla paket i en session passerar samma NAT-router,
och där ett nät har mer än en utgång kallar den det mycket viktigt
att varje NAT har samma översättningstabell. Och protokoll som bär
adresser inne i själva innehållet behöver hjälp av NAT-enheten,
något som bara fungerar så länge den kan läsa innehållet.

Så ser det ut i praktiken

På en Linux-router utför nftables NAT i kedjor av typen `nat`.
Regeluppsättningen nedan är den här artikelns illustration, byggd på
NAT-exemplen i manualen nft(8). Här står 198.51.100.0/24 för det
interna nätet och 203.0.113.5 för routerns publika adress; båda
kommer från dokumentationsblocken, och ett verkligt internt nät
skulle normalt använda ett av RFC 1918-blocken.

```text
add table nat
add chain nat prerouting { type nat hook prerouting priority dstnat; }
add chain nat postrouting { type nat hook postrouting priority srcnat; }
add rule nat postrouting oif eth0 ip saddr 198.51.100.0/24 snat to 203.0.113.5
add rule nat prerouting iif eth0 tcp dport 443 dnat to 198.51.100.20
```

Den första regeln är vardagsfallet: paket från det interna nätet som
går ut genom eth0 får 203.0.113.5 som källa. För en dynamisk publik
adress erbjuder manualen `masquerade`, som använder den adress det
utgående gränssnittet har för tillfället. Den andra regeln är en
statisk avbildning åt andra hållet: TCP-anslutningar som kommer in
på eth0 till port 443 går vidare till

198.51.100.20 på insidan. Så få regler räcker eftersom bara det
första paketet i en anslutning passerar en NAT-kedja; beslutet
sparas i posten för anslutningsspårning, och varje senare paket
skrivs om på samma sätt.

Den andra sidan av saken är en värd bakom en NAT som den inte själv
styr, och WireGuard har en inställning för just det. I den här
artikelns andra illustration håller en intern värd en tunnel öppen
till en motpart utanför:

```ini
[Peer]
PublicKey = <den externa motpartens publika nyckel>
Endpoint = 192.0.2.44:51820
AllowedIPs = 192.0.2.128/25
PersistentKeepalive = 25
```

Manualen wg(8) beskriver `PersistentKeepalive` som ett intervall på
1 till 65

535 sekunder för att skicka ett autentiserat tomt paket, så att en
tillståndsbaserad brandvägg eller en NAT-översättning förblir
giltig. Den föreslår 25 sekunder för ett gränssnitt bakom NAT som
sällan skickar något själv och kan ta emot trafik när som helst, och
låter inställningen vara avstängd som standard. Motparten utanför
behöver inget särskilt: dess `Endpoint` för den här värden
uppdateras till den senaste källadressen och porten från korrekt
autentiserade paket, och det är just dem som NAT:en tilldelade.

Tunnlar som de här är där NAT-problem ofta visar sig. Portföljen
beskriver hur åtta VPN-anslutningar över WireGuard och IPsec
förvaltades och felsöktes i Google Cloud och på Linux-system under
åren 2022 till 2024. Sidan säger att tunnlarna var bräckliga och
besvärliga att diagnostisera när de gick ned, och att problemen med
routning och nyckelutbyte åtgärdades vid roten i stället för att
slätas över med en omstart, varefter de återkommande
anslutningsproblemen som brukade avbryta arbetet upphörde. Den säger
inte om NAT spelade någon roll, så de två exemplen ovan hör till den
här artikeln och inte till det projektet.

Var det går fel

Tysta anslutningar som slutar svara. En tunnel, en databasanslutning
eller en push-kanal som inte skickar något på ett tag förlorar sin
översättning och bryts utan att någon av ändarna har stängt den.
Symptomet ser slumpmässigt ut, eftersom det beror på hur länge
linjen var tyst. Skicka keepalive-paket inifrån med kortare
mellanrum än den kortaste tidsgränsen på vägen, som
`PersistentKeepalive` gör, och håll tidsgränserna på en NAT du själv
driver på eller över minimikraven i RFC 4787 och RFC 5382. RFC 4787
kräver att utgående paket förnyar en översättning och varnar för att
förnyelse från inkommande trafik låter en angripare hålla den vid
liv för evigt, så det är den interna änden som bör stå för
förnyelsen.

Att vänta sig att anslutningar kommer in. Traditionell NAT är
utgående till sin konstruktion, så en tjänst på en intern värd går
inte att nå förrän någon skriver en statisk avbildning för den. Lägg
till en `dnat`-regel för exakt de portar tjänsten behöver, eller
vänd på riktningen och låt den interna värden ansluta utåt, som
keepalive-exemplet ovan gör.

Saknad hairpinning. Två interna värdar som når varandra via den
externa adressen till en av dem behöver att NAT:en vänder paketet.
RFC 4787 kräver att NAT-enheter stöder sådan hairpinning och
presenterar det vända paketet med den externa källadressen och
porten. Testa den vägen medvetet, och där en enhet inte klarar det,
låt de interna värdarna använda den interna adressen.

Adresser inne i innehållet. FTP är det klassiska fallet: RFC 2663
påpekar att kommandot `PORT` och svaret på `PASV` bär en IP-adress
och en port som text, och en NAT som bara skriver om huvudena lämnar
dem felaktiga. NAT-enheter lappar sådana protokoll med en
Application Level Gateway (ALG), och RFC 3022 kallar den för FTP den
mest spridda. En ALG måste läsa innehållet, så kryptering sätter den
ur spel om inte gatewayen har nyckeln, och RFC 3022 tillägger att
IPsec från ände till ände inte kan förutsättas genom en NAT. Välj
protokoll som håller adresser utanför innehållet; där ett gammalt
protokoll måste passera en NAT du driver visar manualen nft(8) en
hjälpare för anslutningsspårning av FTP.

Loggar som bara pekar ut routern. Bakom NAT registrerar en servers
åtkomstlogg den delade adressen, som ensam inte kan peka ut en
enskild intern värd. Logga källporten och en exakt tidsstämpel
bredvid adressen och håll klockorna synkroniserade, så att ett
klagomål på en anslutning kan matchas mot översättningen i routern.

Fragment under NAPT. Bara det första fragmentet av ett paket bär
TCP- eller UDP-huvudet, så RFC 3022 varnar för att översättning av
utgående fragment med NAPT är dömd att misslyckas, och att två
interna värdar som skickar fragment med samma identifierare till
samma mål kan förstöra båda sessionerna. Se till att paket är små
nog att ta sig hela vägen i ett stycke.

Att behandla NAT som en brandvägg. Att NAT bara fungerar i en
riktning är lätt att ta för skydd. RFC 4787 medger att NAT ofta
införs för att nå säkerhetsmål, men säger rakt ut att det sätt en
NAT avbildar på inte gör någon skillnad för säkerheten, som helt
bestäms av filtreringen: vilka paket den släpper in. Skriv
uttryckliga filterregler för vad som får komma in, och para ihop
varje `dnat`-regel med en regel som bara tillåter den trafik den var
avsedd för.

Läs mer

  * RFC 3022: Traditional IP Network Address Translator (Traditional
NAT) — beskrivningen från 2001 av Basic NAT och NAPT, med en ärlig
lista över vad de kostar.

  * RFC 2663: IP Network Address Translator (NAT) Terminology and
Considerations — begreppen kring NAT, från adressområden till
transparent routning och ALG:er.

  * RFC 4787: Network Address Translation (NAT) Behavioral
Requirements for Unicast UDP — hur en NAT bör avbilda, låta
översättningar löpa ut och hantera hairpinning för UDP-trafik.

  * RFC 5382: NAT Behavioral Requirements for TCP — motsvarigheten
för TCP, med tidsgränserna för etablerade anslutningar och
anslutningar som stängs.

  * wg(8): set and retrieve configuration of WireGuard interfaces —
WireGuard-manualen, med `PersistentKeepalive` och rådet för värdar
bakom NAT.

  * nft(8): nftables manual — referensen för nftables, med
NAT-kedjor och satserna `snat`, `dnat` och `masquerade`.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/nat/	engineer.company	70
