Penetrationstest

Vad det är

Ett penetrationstest, ofta förkortat pentest, är säkerhetstestning
där testarna efterliknar verkliga attacker för att hitta vägar runt
säkerhetsfunktionerna i en applikation, ett system eller ett
nätverk. NIST:s tekniska vägledning för testning och bedömning av
informationssäkerhet, SP 800-115, konstaterar att det ofta innebär
att genomföra riktiga attacker mot riktiga system och data, med de
verktyg och tekniker som angripare själva använder. Den kortare
definitionen i SP 800-53 Rev. 5, NIST:s katalog över åtgärder för
säkerhet och integritetsskydd, tillägger att de som testar
vanligtvis arbetar inom bestämda ramar, och det är just det som
skiljer ett test från en attack: testet är godkänt, avgränsat och
skriftligt överenskommet innan det börjar.

Det som skiljer det från annan säkerhetstestning är målet. En
sårbarhetsskanner jämför det den ser med beskrivningar av kända
svagheter och rapporterar vad som kan finnas där. Den som utför ett
penetrationstest försöker utnyttja svagheten. SP 800-115 uttrycker
skillnaden rakt: skannrar kontrollerar bara om en sårbarhet kan
finnas, medan attackfasen i ett penetrationstest utnyttjar den för
att bekräfta att den faktiskt finns. De flesta tester letar också
efter kombinationer, alltså svagheter i ett eller flera system som
tillsammans ger mer åtkomst än någon av dem skulle ge ensam.

OWASP:s Web Security Testing Guide (WSTG) konstaterar att tekniken
också är allmänt känd som black box-testning eller etisk hackning.
Teamet testar utifrån, utan att känna till målets inre funktion, och
beter sig som en angripare skulle göra, även om det ofta får ett
eller flera giltiga användarkonton.

Två val formar varje test. Det första är utgångspunkten. Ett externt
test börjar utanför nätverket med lite mer än adresserna som ingår i
omfattningen; ett internt test börjar innanför, oftast med en vanlig
anställds åtkomst, och försöker klättra vidare därifrån genom att
eskalera sina privilegier. Det andra är vem som vet om testet. SP
800-115 kallar öppen testning för white hat-testning: den sker med
IT-personalens kännedom och samtycke. Dold testning, eller black
hat-testning, sker utan att IT-personalen känner till den, men med
högsta ledningens fulla kännedom och tillstånd.

SP 800-115 delar in arbetet i fyra faser och tillägger i en fotnot
att detta är ett av många godtagbara sätt att gruppera det. Under
planeringen kommer man överens om reglerna, ledningens godkännande
dokumenteras och målen sätts; själva testningen börjar i
kartläggningen. Kartläggningen samlar information om målet, skannar
det och jämför fynden med sårbarhetsdatabaser, bland dem den
amerikanska NVD, och med testarnas egen kunskap. Attackfasen, som
vägledningen kallar kärnan i varje penetrationstest, försöker
utnyttja varje tänkbar svaghet. När ett lyckat angrepp ger ny
åtkomst går testarna tillbaka till kartläggningen från den nya
positionen. Rapporteringen löper parallellt med de tre andra faserna
och slutar med en rapport som listar de sårbarheter som hittats,
bedömer risken med dem och förklarar hur de kan åtgärdas. Andra
metoder delar upp samma arbete på andra sätt: Penetration Testing
Execution Standard (PTES), som WSTG räknar till sina
referensmetodiker, har sju faser, från förberedande avstämningar
före uppdraget till rapportering.

Varför det spelar roll

En skanners rapport är en lista över möjligheter. Vissa av dem går
inte att utnyttja i er miljö, och en skanner kan inte se en svaghet
som ingen har beskrivit, eller en som uppstår först när två till
synes ofarliga svagheter används tillsammans. Ett penetrationstest
besvarar en annan fråga: vad kan en angripare faktiskt göra här, och
hur långt kan hen komma? SP 800-115 nämner vad det mer kan visa: hur
väl ett system står emot verkliga attackmönster, hur skicklig en
angripare skulle behöva vara, vilka ytterligare motåtgärder som
skulle hjälpa, och om försvararna märker attacken och reagerar på
den.

Därför väger fynden tungt även hos dem som aldrig läser
skannerrapporter. Ett fynd som visar att en utomstående utan konto
läste kundtabellen är ett bevis, inte en sannolikhet. SP 800-115
beskriver penetrationstestning som en iterativ process där minimal
åtkomst används för att få större åtkomst, och en bra rapport visar
den kedjan steg för steg, så att åtgärden kan bryta den i den
billigaste länken.

Samma realism gör testet dyrt och riskabelt. NIST kallar det
arbetsintensivt, säger att det kräver stor expertis och understryker
att system kan skadas eller slås ut under testet; erfarna testare
minskar risken, men den kan aldrig elimineras helt. Mycket av det en
testare gör, till exempel att angripa system för att kompromettera
dem, är aktiviteter som organisationens egna policyer normalt
förbjuder. Det är därför spelreglerna för testet finns, på engelska
rules of engagement (ROE): ett dokument, överenskommet innan testet
börjar, som ger testteamet befogenhet att utföra bestämda
aktiviteter och inget utöver dem.

Det är också en teknik bland flera, inte en dom i sig. WSTG
konstaterar att många team använder penetrationstestning av
webbapplikationer som sin främsta teknik för säkerhetstestning, och
argumenterar för att den varken bör vara den främsta eller den enda.
Webbapplikationer är nästan alltid specialbyggda, så att testa dem
utifrån liknar mer forskning än att hitta kända svagheter i
standardprodukter, och testet kommer sent i utvecklingens livscykel,
när design och kod redan ligger fast. Där källkoden inte är
tillgänglig, tillägger vägledningen, är ett penetrationstest klart
bättre än ingen testning alls.

Frekvensen följer av kostnaden. SP 800-115 menar att det, på grund
av den höga kostnaden och den möjliga påverkan, kan räcka att testa
en organisations nätverk och system en gång om året, med regelbunden
och lättare skanning däremellan. Vissa standarder kräver det också
uttryckligen: WSTG konstaterar att PCI DSS, kortbranschens standard
för datasäkerhet, har ett eget krav på penetrationstestning som
omfattar både extern och intern testning.

Så ser det ut i praktiken

Det mesta av ett penetrationstest avgörs innan testarna rör målet.
Bilaga B i SP

800-115 är en mall för spelreglerna, med avsnitt om syfte och
omfattning, deltagarna och tidsplanen, hur parterna kommunicerar och
när testningen avbryts, vilka system som ingår och vilka som är
undantagna, vilka aktiviteter som är tillåtna och förbjudna, hur
testdata hanteras, hur resultaten rapporteras, och en sida med
underskrifter. En nedkortad version för ett externt test av en
webbutik skulle kunna se ut så här. Den är skriven för den här
artikeln, och namn och adresser kommer från de intervall som är
reserverade för dokumentation.

```text
SPELREGLER: externt test av shop.example.com

Syfte         Ta reda på vilka svagheter en utomstående kan utnyttja,
              och hur långt var och en leder.
Mål           203.0.113.10–203.0.113.20, ägarskap kontrollerat i WHOIS
Undantag      203.0.113.15 (betaltjänstleverantör, inte vår att testa)
              Alla tredjepartstjänster som butiken anropar
Konton        Två kundkonton och ett supportkonto
Tidsram       3–14 november, 19.00–06.00 CET, utanför försäljningstoppar
Testarnas IP  Endast 198.51.100.7 och 198.51.100.8
Tillåtet      Utnyttja en bekräftad svaghet för att visa effekten; läsa
              data som tillhör testkontona; ladda upp en märkt testfil
              som tas bort när testet avslutas
Förbjudet     Överbelastningsattacker; ändra eller radera kunddata;
              social manipulation; fysiskt intrång
Stopp         Butiken går ner, riktiga kunddata syns eller det finns
              tecken på en verklig inkräktare: stoppa, ring
              säkerhetsansvarig
Återuppta     Endast efter skriftligt besked från säkerhetsansvarig
Testdata      Känsliga; endast på testteamets bärbara datorer, raderas
              30 dagar efter slutrapporten
Rapportering  Daglig lägesrapport; slutrapport inom tio arbetsdagar
Signerat      Testteamets ledare; informationssäkerhetschef
```

Varje rad besvarar en fråga som SP 800-115 tar upp. Vägledningen
säger att man innan testningen börjar ska kontrollera att varje
offentlig adress på mållistan tillhör organisationen, och hänvisar
till registreringsuppgifterna i WHOIS för det. Den föreslår att en
webbplats i drift testas på kvällen snarare än under de mest
intensiva affärstimmarna. Den ber om adresserna som testarna arbetar
från, så att administratörerna kan skilja testtrafik från en verklig
attack. Listan över system som inte får röras kallar den en exclude
list, och den säger att reglerna ska ange kriterier för att avbryta
testet och en process för att återuppta det. Den frågar också vad
som ska hända om testarna hittar en verklig inkräktare: ska
testningen stoppas, när kan den börja igen, och vem avgör det? Som
ett minimum skriver testteamets ledare och högsta ledningen under,
och intygar därmed att de förstår omfattningen och dess gränser.

Med sådana regler följer attackfasen det mönster som WSTG beskriver
för SQL-injektion. En skanning av butikens söksida pekar ut en
möjlig svaghet. Det första beviset är ett databasfel när ett enkelt
citattecken skrivs in i sökfältet. Sedan skickar testaren
specialutformad indata som ändrar grammatiken i SQL-frågan, och
räknar svagheten som bekräftad först när frågan returnerar data som
den inte borde returnera. Om de uppgifterna innehöll supportkontots
session skulle testaren kunna gå in som support och se sig om
därifrån, och rapporten skulle visa hela vägen: ett ofiltrerat fält,
en läckt session och supportens insyn i alla beställningar.

Ett sådant test kompletterar andra kontroller i stället för att
ersätta dem. Artikeln om ett löpande program för säkerhetsskanning
från grundarens arbete för NextMariner beskriver statisk analys,
dynamisk testning mot en körande instans och skanning av beroenden,
allt automatiserat, och vid sidan av automatiseringen skriftliga
säkerhetsgranskningar, bland dem en hotmodell och en bedömning mot
OWASP:s testguide. Sidan förklarar också varför de kombineras:
skannrar hittar de kategorier av problem som någon redan har
beskrivit, och en hotmodell är där problem som är specifika för en
enskild plattform får ett namn.

Var det går fel

Testning utan skriftligt tillstånd. Ett muntligt ”kör bara” från en
teamledare täcker inte attacker som företagets policy förbjuder, och
skyddar varken testarna eller dem som beställde testet. Skriv
spelreglerna först, och låt testteamets ledare och högsta ledningen
skriva under dem innan teamet skickar den första trafiken.

Testning av adresser som inte är era. En mållista som kopierats från
ett gammalt diagram kan innehålla adresser som nu tillhör någon
annan, och på delade plattformar finns andra kunder alldeles intill
er. Kontrollera att varje offentlig adress i omfattningen tillhör
organisationen, som SP 800-115 begär, och för upp varje
tredjepartstjänst med namn på listan över undantag.

En skanning som säljs som penetrationstest. En skannerrapport med
nytt försättsblad listar möjligheter, inte bevis. Kräv belägg för
varje fynd: vad testaren gjorde, vilken åtkomst det gav och vad
nästa steg skulle ha varit.

Penetrationstestet som enda säkerhetstestning. Ett enskilt test ser
ett urval av riskerna, vid ett tillfälle och utifrån. WSTG placerar
hotmodellering i designfasen, granskning och analys av källkod under
utvecklingen och penetrationstestning i testfasen som följer. Använd
dem alla, och använd penetrationstestet för att bekräfta det som de
tidigare kontrollerna inte kunde visa.

Ingen regel för att avbryta. Om testarna slår ut en tjänst i drift
eller hittar tecken på en verklig inkräktare, och ingen har kommit
överens om vem som avbryter testet och vem som startar det igen, får
folk improvisera under press. Skriv in kriterier för avbrott, en
ringlista och en process för att återuppta testet i spelreglerna.

Resultaten behandlas som vanliga data. En rapport från ett
penetrationstest är en karta över vad en motståndare skulle kunna
utnyttja, och SP 800-115 säger att testresultat ska behandlas som
känsliga. Kom överens innan testet börjar om hur fynd samlas in,
skickas, förvaras och förstörs, och begränsa vilka som får hela
rapporten.

Fynd stängs utan nytt test. En åtgärd kan vara ofullständig, eller
hamna på ett annat ställe än svagheten. WSTG kallar testning som
försöker utnyttja sårbarheter som hittats i tidigare granskningar
för fokuserad penetrationstestning, och konstaterar att den visar om
specifika svagheter faktiskt är åtgärdade i koden som är i drift.
Kör det ursprungliga angreppet igen mot varje åtgärd innan fyndet
stängs.

Förväntningen att ett dolt test hittar allt. Enligt SP 800-115
undersöker dold testning vilken skada en motståndare kan orsaka; den
testar inte varje skyddsåtgärd och hittar inte varje sårbarhet, och
den tar sig oftast in genom de mest grundläggande svagheterna. Välj
ett öppet test när målet är täckning, och ett dolt när målet är att
ta reda på om försvararna märker något.

Läs mer

  * NIST SP 800-115: Technical Guide to Information Security Testing
and Assessment — NIST:s vägledning för att planera och genomföra
säkerhetstester, med de fyra faserna i ett penetrationstest och en
mall för spelreglerna.

  * OWASP Web Security Testing Guide v4.2: Introduction — var
penetrationstestning hör hemma bredvid granskning och
källkodsanalys, och varför det inte bör vara den enda tekniken.

  * OWASP WSTG v4.2: Penetration Testing Methodologies — en kort
översikt över PTES, PCI DSS-vägledningen, PTF, NIST SP 800-115 och
OSSTMM.

  * NIST SP 800-53 Rev. 5: Security and Privacy Controls for
Information Systems and Organizations — NIST:s katalog över åtgärder
för säkerhet och integritetsskydd, där åtgärd CA-8 täcker
penetrationstestning och spelreglerna för den.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/penetration-test/	engineer.company	70
