Nätverksprotokoll

Vad det är

Ett nätverksprotokoll är en nedskriven överenskommelse om ett samtal
mellan program: hur varje meddelande ser ut, vad det betyder, vilken
sida som talar först, vad som får följa på vad och vad den ena sidan
gör när den andra säger något oväntat. Två program som har skrivits
av olika personer i olika språk kan arbeta ihop eftersom vart och
ett byggdes mot samma dokument och inte mot det andra programmet. I
vardagligt tal säger man oftast bara protokoll.

NIST:s ordlista samlar flera definitioner ur myndighetens
publikationer, och de delar en kärna: regler för meddelandenas
format och för procedurerna kring dem, som två eller fler parter
följer för att nå ett gemensamt mål. En av definitionerna nämner den
halva som är lätt att glömma: reglerna beskriver meddelandenas
ordning lika väl som deras struktur. Ett meddelande i rätt format
vid fel tillfälle bryter samtalet lika säkert som ett felformaterat.

Specifikationer som publiceras som RFC uttrycker sina regler med
nyckelord i versaler. MUST är ett absolut krav. SHOULD tillåter en
avvikelse bara när alla konsekvenser av den är förstådda och vägda.
MAY markerar något som verkligen är valfritt. Sedan 2017 har orden
den betydelsen enbart i versaler, så ett ”must” med gemener i samma
dokument är vanlig engelska. Avståndet mellan SHOULD och MUST är
avståndet mellan ett program som är ovanligt och ett program som är
fel.

Protokoll staplas på varandra. Ett applikationsprotokoll, den del
som känner till sidor, menyer eller e-post, åker oftast ovanpå ett
transportprotokoll vars enda uppgift är att flytta byte mellan två
maskiner. TCP, den transport som de flesta av dem använder, erbjuder
det som specifikationen kallar ”a reliable, in-order, byte-stream
service”: byten kommer fram fullständiga och i den ordning de
skickades. Däremot lovar TCP inget samband mellan de bitar som den
ena sidan skriver och de bitar som den andra sidan läser. En ström
består bara av byte, så varje protokoll ovanpå måste själv markera
var dess meddelanden slutar, med ett radslut, en längd som skickas
först, att anslutningen stängs eller någon annan överenskommen
markör. UDP gör den motsatta uppgörelsen. Det bär separata datagram
med ett minimum av mekanik, och varken leverans eller skydd mot
dubbletter garanteras. Båda transporterna skiljer tjänsterna på en
maskin åt med en port, och de numrerar sina portar var för sig.

Resten av ett protokolls karaktär kommer från några val som varje
design gör, med avsikt eller inte:

  * Vem som talar först. Vissa servrar hälsar på klienten, andra
väntar tyst på en begäran, och när båda sidor väntar händer
ingenting förrän en timer löper ut.

  * Vad servern minns. I ett tillståndslöst protokoll bär varje
begäran allt som behövs för att besvara den. I ett tillståndsbärande
beror ett meddelandes betydelse på vad som kom före det på samma
anslutning.

  * Hur det växer. Versionsnummer, koder för tillval och fält som
ska ignoreras när de är okända är det utrymme ett protokoll lämnar
åt sin egen framtid.

Varför det spelar roll

Ett nätverksprotokoll är det som gör båda ändarna utbytbara. Vilken
klient som helst som har skrivits mot dokumentet kan tala med vilken
server som helst som har skrivits mot det. En läsare kan alltså byta
mjukvara, och en server kan skrivas om i ett annat språk, utan att
den andra sidan märker det. Program som bara är överens för att de
byggdes tillsammans kan inte ändras var för sig. För den som väljer
hur en ny tjänst ska tala med omvärlden är det skälet till att ett
etablerat protokoll nästan alltid vinner över ett eget: klienterna,
biblioteken och felsökningsverktygen finns redan.

Protokollet avgör också mycket av säkerhetsläget innan någon kod har
skrivits. Vilken sida som öppnar anslutningen avgör vad brandväggen
måste släppa in: en server som väntar på klienter behöver en port
som är öppen mot världen, medan ett program som bara ringer ut
klarar sig utan. Vad meddelandena bär avgör vad som kan loggas,
räknas eller läcka. En begäran som namnger en sökväg kan loggas per
sökväg, och att dölja en läsares nätverksadress hindrar inte servern
från att räkna förfrågningar. Ett protokoll som körs utan kryptering
visar varje begäran för varje nätverk det passerar.

Till sist överlever protokoll de program som talar dem.
Implementationer byts ut med några års mellanrum medan samtalet
pågår i årtionden, och varje beteende som driftsatta program
förlitar sig på blir en del av protokollet, vad dokumentet än säger.
Internet Architecture Board har skrivit om båda halvorna av det
problemet: misstag som tolereras tills de blir standard, och utrymme
för tillväxt som ingen använder tills det har slutat fungera.

Så ser det ut i praktiken

Den här webbplatsen svarar på fyra protokoll, ur en enda mapp med
filer på en enda server: HTTP, Gemini, Gopher och en onion-tjänst
över Tor. Sidan beskriver Gopher som ett menyprotokoll från 1991 med
ren TCP, ingen kryptering och inga skript, och visar en hel begäran
skriven för hand:

```sh
printf '/contact\r\n' | nc engineer.company 70
```

Sidan kallar den raden hela protokollet. Under ytan skriver en
driftsättning en mapp och fyra ytterdörrar läser den, så ingen av
dem är en separat underhållen kopia som kan glida isär från de
andra.

Brandväggsregler verifieras efter position snarare än förekomst,
eftersom ett paketfilter utvärderar en ordnad lista och stannar vid
första träffen. En av kontrollens regler gäller protokoll: det finns
exakt en regel per port, och alltid med ett protokoll, eftersom en
regel utan protokoll i tysthet vidgar attackytan. Den deklarerade
publika ytan är en kort lista med fem portar som verifieras som
helhet, så en port som dyker upp utan att vara deklarerad får
kontrollen att fallera.

Den fjärde dörren är en onion-spegel, och dess protokoll formade
både brandväggen och rapporteringen. Anonymitetsdaemonen når
nätverket genom att bygga utgående kretsar, så ingenting ansluter
inåt, ingen port öppnas och inget av brandväggsskikten har något att
synkronisera. Gemini-förfrågningar och Gopher-anslutningar räknas
per dag, utan adress och utan sökväg. Onion-tjänsten har ingen
räknare och ingen flagga för att lägga till en, eftersom den här
webbplatsen medvetet avstår från att räkna den publiken.

Var det går fel

Ett tolererat misstag blir standard. Robusthetsprincipen, var
konservativ i det du skickar och liberal i det du tar emot, var
tänkt att hjälpa program att fungera ihop. Tillämpad utan gräns
låter den en bristfällig implementation släppas och spridas. Nästa
implementation måste acceptera samma brist för att fungera med den,
och bristen blir en de facto-standard som allt nytt måste vara
kompatibelt med, bugg för bugg. RFC 9413 säger det rakt ut: de
driftsatta implementationerna blir ett konformitetstest som kan ta
över specifikationens roll. Avvisa det som specifikationen
förbjuder, så tidigt i protokollets liv som möjligt, och gör felet
synligt för någon som kan rätta det.

Två program är oense om var ett meddelande slutar. I en byteström
ligger gränsen där protokollet säger att den ligger. Ett protokoll
som erbjuder två sätt att uttrycka den, eller en parser som godtar
en slarvig variant, låter en proxy och servern bakom den läsa samma
byte som olika meddelanden. Det som den ena behandlar som slutet på
en begäran behandlar den andra som en ny begäran, en som proxyn
aldrig granskade. Tillåt en enda regel för inramning, avvisa allt
som är tvetydigt och se till att varje led tolkar den på samma sätt.

En regel namnger en port men inget protokoll. Numret på en port
säger ingenting förrän en transport är angiven, och beroende på
verktyg kan en brandväggsregel som bara anger ett nummer öppna det
för både TCP och UDP. Tjänsten som behövde det ena får det, och det
andra står öppet för det som råkar lyssna där senare. Skriv in
protokollet i varje regel och jämför hela den öppna ytan med en
deklarerad lista.

Utrymmet för tillväxt slutar fungera. Utökningspunkter som ingen
driftsatt avsändare använder rostar fast. Mottagare skrivs som
avvisar det de aldrig har sett, och det första verkliga tillägget
går sönder mot dem. Ju längre en sådan mottagare är i drift, desto
svårare blir den att rätta. Använd utökningspunkterna från början,
även med värden som inte betyder något, så att toleransen prövas
hela tiden i stället för att tas för given.

Läs mer

  * NIST CSRC glossary: protocol — definitionerna som används i
NIST:s säkerhetspublikationer, var och en med det dokument den
kommer från.

  * RFC 9293: Transmission Control Protocol — den gällande
TCP-standarden, med byteströmmen som saknar gränser mellan
meddelanden.

  * RFC 768: User Datagram Protocol — hela UDP på tre sidor, skrivet
1980.

  * RFC 1436: The Internet Gopher Protocol — en informativ
beskrivning av ett helt applikationsprotokoll, med exempel på
sessioner.

  * RFC 9110: HTTP Semantics — vad förfrågningar, svar, metoder och
statuskoder betyder, oberoende av vilken version som går över
tråden.

  * RFC 9413: Maintaining Robust Protocols — Internet Architecture
Board om varför fel som tolereras biter sig fast.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/protocol/	engineer.company	70
