RBAC

Vad det är

RBAC avgör vad någon får göra genom att titta på de roller personen
har i stället för på vem personen är. Bokstäverna står för
role-based access control, rollbaserad åtkomstkontroll, och NIST,
där modellen formaliserades, kallar den också ”role based security”.
En roll är en namngiven samling behörigheter, t.ex.
”reskontraansvarig” eller ”läsbehörighet i produktion”. Användare
tilldelas roller, och varje behörighet som en användare utövar
kommer via någon av dem.

David Ferraiolo och Rick Kuhn vid NIST föreslog den allmänna
modellen 1992, som ett alternativ till den obligatoriska och den
skönsmässiga åtkomstkontroll som var vanlig då. År 1996 delade
Sandhu, Coyne, Feinstein och Youman upp den i lager: RBAC0 med
användare, roller och behörigheter, RBAC1 som lägger till
rollhierarkier, RBAC2 som lägger till begränsningar och RBAC3 med
båda. De två linjerna förenades och blev standarden ANSI/INCITS
359-2004, reviderad 2012. Dess referensmodell har fyra komponenter.
Kärn-RBAC, den enda som varje system måste ha, rymmer kopplingarna
mellan användare och roller och mellan behörigheter och roller, plus
sessionen, där en användare aktiverar en delmängd av de roller som
tilldelats. Hierarkisk RBAC låter en överordnad roll ärva en
underordnad. Statisk åtskillnad av arbetsuppgifter begränsar vilka
roller en användare får tilldelas samtidigt, och dynamisk åtskillnad
begränsar vilka roller som får vara aktiva på en gång i en session.
Någon kan alltså ha både rollen som registrerar en betalning och
rollen som godkänner den, utan att använda båda vid samma tillfälle.

Skillnaden mot en vanlig grupp är mindre än den ser ut. NIST
förklarar det så i sina vanliga frågor och svar: en grupp är oftast
en samling användare, och de flesta gruppmekanismer låter också en
behörighet knytas direkt till en användare, något som NIST kallar
ett ”loophole”, ett kryphål som gör relationen mellan användare och
behörigheter svår att styra. RBAC stänger det genom att bara knyta
behörigheter till roller. Skälet står på en annan rad i samma text:
roller i en organisation är relativt stabila, medan användare och
behörigheter är många och ändras snabbt, så att leda all åtkomst
genom roller gör den enklare att hantera och att granska.

Databaser implementerar ofta modellen direkt. PostgreSQL har sedan
version 8.1 haft en enda sorts entitet, rollen, som kan fungera som
användare, som grupp eller som båda. En roll som är tänkt som grupp
har oftast ingen LOGIN, och medlemskap i den beviljas som vilket
annat privilegium som helst. Två medlemskapsinställningar styr hur
en medlem använder gruppens privilegier: INHERIT ger medlemmen
gruppens privilegier automatiskt, och SET låter medlemmen byta till
rollen med SET ROLE, vilket ligger nära RBAC-idén om att bara
aktivera en roll i den session som behöver den.

```sql
i-- rollen bär behörigheterna; ingen loggar in som den		engineer.company	70
CREATE ROLE reporting NOLOGIN;
GRANT USAGE ON SCHEMA sales TO reporting;
GRANT SELECT ON ALL TABLES IN SCHEMA sales TO reporting;

i-- en person får rollen, aldrig tabellen		engineer.company	70
CREATE ROLE alex LOGIN;
GRANT reporting TO alex;

i-- en kraftfull roll som måste slås på med avsikt		engineer.company	70
CREATE ROLE schema_admin NOLOGIN;
GRANT schema_admin TO alex WITH INHERIT FALSE;
i-- senare, i den enda session som behöver den: SET ROLE schema_admin;		engineer.company	70
```

Varför det spelar roll

Åtkomstkontroll måste besvara två frågeställningar som drar åt olika
håll: är den här begäran tillåten just nu, och vem kan göra vad i
hela systemet. De flesta upplägg besvarar den första väl. RBAC är
byggt för den andra, eftersom svaret är en kort lista med roller och
personerna i varje, som en revisor eller en chef faktiskt kan läsa.
NIST sammanfattar alternativet, attributbaserad åtkomstkontroll, där
varje beslut prövar regler mot attribut hos användaren, resursen och
sammanhanget, med orden att det ”can be easy to set up but complex
to manage”: lätt att sätta upp men komplext att förvalta.

Det praktiska beslutet gäller var rollerna slutar räcka. Modellen
från 1992 ger åtkomst ”only if”, endast om, rollens krav är
uppfyllda, en formulering som valdes för att lämna utrymme för fler
kontroller vid själva åtkomsten. En läkarroll låter någon läsa
journaler, men inte varje patients journal: relationen mellan just
den här läkaren och den patienten är ett faktum om datan, inte en
yrkestitel. Där hör en andra mekanism hemma, som säkerhet på radnivå
i databasen eller en attributregel i applikationen, lagd ovanpå
rollerna i stället för att ersätta dem.

Vår rekommendation är att först modellera åtkomst som roller,
uppkallade efter jobb som människor faktiskt utför, med behörigheter
knutna enbart till roller och aldrig direkt till en inloggning. Håll
rollistan så kort att en person kan läsa hela. Lägg bara till regler
på radnivå eller attributregler där en roll bevisligen inte kan dra
gränsen, och låt databasen upprätthålla allt den kan, eftersom en
kontroll som databasen gör gäller för varje klient, även den kodväg
som någon glömde.

Så ser det ut i praktiken

I ett jobb med databasteknik mellan 2022 och 2024 styrdes åtkomsten
till varje utvecklarmiljö, applikationsinstans, PostgreSQL- och MS
SQL-databas och Linux-server av 1 000 RBAC-regler. Modellen var den
enkla delen; volymen var utmaningen. Behörigheterna delades upp i
återanvändbara kategorier som ”skrivskyddad åtkomst till
produktionsdatabaser” och knöts till roller som utvecklare,
applikationsinstanser och databasadministratörer. Utvecklare nådde
bara sina tilldelade servrar, och applikationsinstanserna hade
begränsade behörigheter för att förhindra lateral förflyttning.
Ansible tillämpade reglerna enhetligt i miljöerna, och reglerna
dokumenterades så att teamen kunde granska eller ändra dem. Det
levererade resultatet var den rollbaserade regeluppsättningen och
ett repeterbart sätt att tillämpa och granska den.

Roller arbetar sällan ensamma. När en kartapplikation flyttades från
MSSQL till PostgreSQL med PostGIS infördes rollbaserad
åtkomstkontroll tillsammans med säkerhet på radnivå för att
upprätthålla dataskyddspolicyer för flera användargrupper. Det paret
är den vanliga arbetsfördelningen: roller avgör vilka tabeller en
grupp får röra, och radpolicyer avgör vilka rader inuti dem.

Den striktaste varianten tar tabellerna helt ur räckhåll. I ett
funktionsbaserat datalager i PostgreSQL från 2025 är varje operation
som applikationen utför en av 1 275 funktioner fördelade på 34
scheman. Rollen som API:et loggar in som, mariner, har EXECUTE på
applikationens funktioner och USAGE på schemana och inget annat,
vilket blir ungefär 4 000 explicita behörigheter i stället för en
generell. Funktionerna körs som SECURITY DEFINER och ägs av en
separat roll utan inloggning med en fast search_path, och
superanvändarkontot är reserverat för migreringar och cron. Ett
komprometterat API skulle fortfarande vara begränsat till det som
funktionerna tillåter. Priset står också nedskrivet: ett nytt fält
innebär en databasmigrering och en ändrad funktion.

Var det går fel

  * Rollerna förökar sig tills ingen kan läsa dem. Varje undantag
blir en ny roll, som ”utvecklare utom fakturering” eller ”utvecklare
plus en rapport”, och snart finns det fler roller än människor.
Rollexplosionen motverkar själva skälet till RBAC, som var en lista
kort nog att granska. Ge en person två eller tre roller i stället
för att skapa en ny per undantag, och slå ihop roller vars
uppsättningar av behörigheter har blivit identiska.

  * En behörighet hamnar direkt på en inloggning. Ett brådskande
ärende, en GRANT direkt till en användare, och den användaren har nu
åtkomst som ingen granskning av roller visar. Det är kryphålet som
NIST beskriver i gruppsystem, återuppbyggt för hand. Bevilja bara
till roller, och låt den databasfråga som granskar leta efter
privilegier hos roller som kan logga in.

  * Standardinställningar delar ut åtkomst innan någon roll gör det.
I PostgreSQL betyder namnet PUBLIC varje roll, och som standard får
den EXECUTE på nya funktioner och CONNECT och TEMPORARY på
databaser. I databaser som har uppgraderats från PostgreSQL 14 eller
tidigare kan den också skapa objekt i schemat som heter public.
Återkalla de standardinställningarna med avsikt, helst i samma
transaktion som skapar objektet.

  * Roller växer bara. Människor byter jobb och behåller den gamla
rollen bredvid den nya, och tillfällig åtkomst blir permanent
eftersom det inte är någons uppgift att ta bort den. Varje
tilldelning behöver ett skäl och ett datum för granskning, och den
som lämnar ett jobb ska förlora de roller som hörde till det.

  * Vissa konton hoppar över reglerna. Superanvändare och roller med
BYPASSRLS ignorerar säkerhet på radnivå, och det gör normalt även
tabellens ägare, om inte tabellen är inställd på FORCE ROW LEVEL
SECURITY. En applikation som ansluter som ägaren eller som
superanvändare gör varje radpolicy till dekoration, så låt den
ansluta som en roll som inte äger något.

Läs mer

  * NIST Role Based Access Control project — projektets arkiverade
startsida: modellens historia, standarden från 2004 och revisionen
från 2012.

  * NIST RBAC FAQ — roller jämfört med grupper, RBAC0 till RBAC3,
åtskillnad av arbetsuppgifter och standardens fyra komponenter.

  * PostgreSQL: Role Membership — grupproller, att bevilja och
återkalla medlemskap och alternativen INHERIT och SET.

  * PostgreSQL: Row Security Policies — standardläget att neka,
vilka roller som går förbi radpolicyer och FORCE ROW LEVEL SECURITY.

  * PostgreSQL: Privileges — vad PUBLIC får som standard och hur man
återkallar det.

  * SQL Server: Database-level roles — fasta och användardefinierade
roller inne i en databas i SQL Server.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/rbac/	engineer.company	70
