Responsiv design

Vad det är

Responsiv design är att bygga en enda sida vars layout anpassar sig
efter skärmen den läses på, från en smal telefon som hålls på
högkant till en bred skärm på ett skrivbord, i stället för att bygga
en separat webbplats för varje sorts enhet. Den längre formen,
responsiv webbdesign, motsvarar titeln på artikeln som gav
företeelsen dess namn: Ethan Marcottes Responsive Web Design,
publicerad den 25 maj 2010 i A List Apart. Han hämtade idén från det
han beskrev som en framväxande disciplin kallad responsiv
arkitektur, där väggar och installationer böjer sig, ger efter och
vidgas när människor närmar sig dem.

Marcotte kallade flytande rutnät, flexibla bilder och media queries
”the three technical ingredients for responsive web design”. Ett
flytande rutnät ger kolumnerna bredder i proportion till det
tillgängliga utrymmet i stället för i fasta pixlar, så att layouten
sträcks ut och dras ihop med fönstret. En flexibel bild får aldrig
bli bredare än kolumnen den står i. En media query låter en stilmall
ändra sig där proportionerna ensamma slutar fungera: när tre
kolumner blir för smala för att läsa går sidan till exempel över
till en.

Specifikationen Media Queries Level 4, ett W3C Candidate
Recommendation Draft daterat den 19 februari 2026, definierar en
media query som ett logiskt uttryck som antingen är sant eller
falskt, ett test av någon egenskap hos webbläsaren eller enheten som
visar dokumentet. Testet som responsiva layouter lutar sig mot är
`width`, som för en skärm är viewportens bredd, rullningslisten
inräknad. Längder i en query är samma CSS-längder som överallt
annars, så en pixel är här en CSS-pixel, inte en fysisk, och `em`
mäts från webbläsarens ursprungliga teckenstorlek, som läsaren själv
kan ändra, aldrig från en storlek som sidan själv sätter.

Inget av detta fungerar på en telefon om inte sidan ber om det. Utan
ett viewport-metaelement lägger mobilwebbläsare ut sidan som om
skärmen vore ett skrivbordsfönster, vanligtvis 980 till 1024
CSS-pixlar brett, och skalar sedan ner resultatet, så att alla media
queries ser en stor skärm. CSS Viewport-utkastet kallar det en
lindring för sidor som bara är gjorda för stora skärmar, onödig för
sidor som fungerar bra på små, och raden `width=device-width,
initial-scale=1` i exemplet nedan är sättet en sida säger att den är
en av dem.

Varför det spelar roll

Marcottes argument handlade lika mycket om underhåll som om
utseende. I stället för att skräddarsy fristående designer för ett
ständigt växande antal enheter föreslog han att man skulle behandla
dem som fasetter av samma upplevelse. En sida, en adress och en
stilmall innebär att en rättelse når alla läsare på en gång, och att
en ny skärmstorlek inte kräver en ny webbplats, eftersom layouten
aldrig skrevs för en viss storlek.

Zoom är skälet som många team underskattar. När man zoomar in blir
CSS-pixeln större, så viewporten, räknad i CSS-pixlar, blir smalare.
Web Content Accessibility Guidelines 2.2, en W3C-rekommendation
daterad den 12 december

2024, kräver på nivå AA i framgångskriterium 1.4.10 Reflow att
innehåll kan användas utan rullning i två riktningar vid en bredd
som motsvarar 320 CSS-pixlar, och riktlinjerna skriver själva att
det är vad ett fönster på 1280 CSS-pixlar blir vid 400 procents
zoom. Med den utgångsbredden ger en läsares zoom till 400 procent i
webbläsaren på en bärbar dator en viewport på 320 pixlar för varje
media query på sidan. W3C:s förklaring av kriteriet konstaterar att
webbplatser ofta använder responsiv design för att passa mindre
viewporter, och att innehåll som ryms i en liten viewport hjälper
personer som zoomar in på större enheter, inte bara personer med
telefoner.

Datamängden är det tredje skälet. HTML-standarden nämner tre olika
skäl att erbjuda flera filer för en bild: val efter viewport, art
direction och val efter bildformat. Ett fotografi som fyller bredden
på en telefon behöver långt färre pixlar än samma fotografi över
hela bredden på en stor skärm, och med `srcset` och `sizes` kan
webbläsaren hämta den mindre filen utan något skript.

Bredden är inte det enda en sida kan svara på. Media Queries Level 4
beskriver också det primära pekdonet: `(pointer: coarse)` matchar
ett pekdon med begränsad precision, till exempel en pekskärm, och
`(hover: none)` matchar ett primärt pekdon som inte kan hovra över
ett element, eller inget pekdon alls. Marcottes artikel föreslog
redan att media queries kunde ge länkar större ytor att träffa på
små skärmar.

Så ser det ut i praktiken

En lista med kort som visar en kolumn på en telefon, två på en
surfplatta på tvären och tre på en bred skärm börjar med
viewport-raden och en bild som webbläsaren själv kan välja:

```html
<meta name="viewport" content="width=device-width, initial-scale=1" />

<img
  src="pool-400.jpg"
  srcset="pool-400.jpg 400w, pool-800.jpg 800w, pool-1600.jpg 1600w"
  sizes="(max-width: 40em) 100vw, (max-width: 64em) 50vw, 33vw"
  width="1600"
  height="900"
  alt="En tidvattenspöl vid lågvatten"
/>
```

Stilmallen bär layouten:

```css
i.cards {		engineer.company	70
  display: grid;
  grid-template-columns: 1fr;
  gap: 1rem;
}

@media (width >= 40em) {
  .cards {
    grid-template-columns: repeat(2, 1fr);
  }
}

@media (width >= 64em) {
  .cards {
    grid-template-columns: repeat(3, 1fr);
  }
}

i.cards img {		engineer.company	70
  max-width: 100%;
  height: auto;
}
```

Rutnätet är den flytande delen: kolumner på `1fr` delar på den bredd
som finns, så ingenting har en fast storlek. De två media queries är
omkopplarna, och eftersom de är skrivna i `em` följer de läsarens
standardteckenstorlek. En läsare som har valt en större
standardstorlek får den enda kolumnen vid fönsterbredder där andra
redan ser två, och det är precis vad de längre raderna skulle
behöva. Den sista regeln håller varje bild inne i sin kolumn.

Attributet `sizes` talar om för webbläsaren, innan den har lagt ut
något, hur brett bilden kommer att visas: det första villkoret som
är sant vinner, och det sista värdet gäller när inget är det. Vid en
viewport på 39em är det första villkoret sant, så bilden räknas som
39em bred; vid 41em är det det andra, och bilden räknas som halva
viewporten, 20,5em. Det lite bredare fönstret behöver den mindre
filen, eftersom layouten har ändrats, och HTML-standarden går igenom
samma effekt i sitt eget exempel. Utifrån de talen och
`w`-angivelserna i `srcset` räknar webbläsaren ut vilken pixeltäthet
varje fil skulle ge på den här skärmen, och den får välja vilken som
helst av dem med hänsyn till skärmens pixeltäthet, zoomnivån och
möjligen nätverket. Attributen `width` och `height` låter den
reservera plats för bilden innan filen har laddats ner.

En portföljsida om att göra webbplatsens webbläsarkontroller
snabbare visar samma idé omsatt i ett test. I arbetet från augusti
2026 fick kontrollerna som styr en huvudlös webbläsare en gemensam
viewport-tabell med tjugotvå fönsterformer, härledd ur varje media
query som stilmallen faktiskt innehåller, och layoutkontrollen, som
granskar sidan vid varje fönsterform som designen är ritad för, gick
därför från 95 sekunder till 405. Formerna kommer från stilmallen,
inte från en lista över enheter, så det är de brytpunkter designen
faktiskt har som sidorna kontrolleras vid.

Var det går fel

Brytpunkter som frågar efter enheten. Marcottes exempel från 2010
använde `max-device-width`, bredden på hela skärmen. Media Queries
Level 4 förklarar nu `device-width`, `device-height` och
`device-aspect-ratio` föråldrade, säger att författare inte får
använda dem och påpekar att de ofta används som ombud för att
upptäcka mobila enheter, trots att de inte säger något om hur mycket
plats sidan faktiskt har. Fråga i stället efter `width`, och lägg
varje brytpunkt där innehållet slutar fungera, inte där en populär
telefon råkar ta slut.

Ett glapp mellan två brytpunkter. En stilmall med `(max-width:
320px)` för en layout och `(min-width: 321px)` för nästa ser
komplett ut, men specifikationen påpekar att en viewport mellan 320
och 321 pixlar bred matchar ingen av dem, och bråkdelar av pixlar
förekommer: de kommer från skärmar med pixeltätheter som inte är
heltal och från zoom. Vid de bredderna gäller inget av de två
blocken. Använd intervallsyntaxen, `(width <= 320px)` och `(width >
320px)`, så att varje bredd hamnar i exakt en av dem.

Zoom avstängd. En viewport-rad med `user-scalable=no` eller en
`maximum-scale` under 2 underkänns av W3C:s testregel för 1.4.4
Resize Text, det framgångskriterium som kräver att text kan
förstoras till 200 procent. Regeln noterar att skrivbordswebbläsare
ignorerar elementet och att de flesta moderna mobilwebbläsare
antingen ignorerar det som standard eller erbjuder en
tillgänglighetsinställning som tillåter zoom ändå, så att bara
läsare med äldre mobilwebbläsare fortfarande drabbas. Utelämna båda
egenskaperna, och se i stället till att layouten tål zoom. En mindre
teckenstorlek i en smal brytpunkt kräver samma omsorg: W3C:s
förklaring av Reflow tillåter det, men bara om läsaren fortfarande
på något sätt kan få texten till dubbel normal storlek.

Bilder som struntar i layouten. Med `w`-angivelser i `srcset` och
ingen `sizes` låter HTML-standarden webbläsaren anta att bilden
fyller hela viewporten, så en bild som visas i en tredjedel av
skärmen kan ladda ner en fil ungefär tre gånger bredare än
nödvändigt. Procent är inte tillåtet i `sizes`; använd `vw`. Och när
`srcset` använder `w`-angivelser ignorerar webbläsare som förstår
`srcset` attributet `src`, så en ändring av enbart `src` märks inte
för de flesta läsare. Skriv `sizes` så att det stämmer med CSS:en,
och ändra båda samtidigt när layouten ändras. Att välja bilder med
ett skript är ingen lösning: standarden varnar för att bilden då kan
laddas ner två gånger, eller inte alls för läsare som har stängt av
skript.

Ett brett element får hela sidan att rulla i sidled. En datatabell,
en lång kodrad eller en inbäddning med fast bredd kan vara bredare
än 320 CSS-pixlar och få hela sidan att rulla i sidled, så att varje
stycke måste läsas genom att rulla fram och tillbaka. W3C:s
förklaring av Reflow undantar innehåll som behöver två dimensioner,
till exempel datatabeller, kartor och video, men inte styckena runt
omkring. Lägg tabellen i en egen behållare som rullar för sig själv
med `overflow-x: auto`, och ge bilder och video `max-width: 100%`,
så att bara den del som behöver det rullar.

Att ta en smal skärm för en pekskärm. En bärbar dator som är zoomad
till 400 procent är smal och har en mus; en stor surfplatta är bred
och kan inte hovra alls. Layouten hör till `width`, medan
målstorlekar och hovereffekter hör till `pointer` och `hover`. Media
Queries Level 4 råder författare att också överväga `any-pointer`
och `any-hover`, eftersom en enhet kan ha mer än ett sätt att peka.

Läs mer

  * Responsive Web Design — Ethan Marcottes artikel från den 25 maj
2010 som gav arbetssättet ett namn och beskrev dess tre
ingredienser.

  * Media Queries Level 4 — egenskapen `width`, intervallsyntaxen,
relativa enheter, pointer och hover, och varför `device-width` är
föråldrad.

  * HTML Standard: Images — `srcset`, `sizes`, de tre skälen till
flera filer och det genomräknade exemplet med 29em och 32em.

  * Understanding Success Criterion 1.4.10: Reflow — varför 320
CSS-pixlar, hur zoom hänger ihop med det och vilket innehåll som
undantas.

  * Meta viewport allows for zoom — W3C:s testregel för
`user-scalable` och `maximum-scale`, med dess not om webbläsarstöd.

  * CSS Viewport Module Level 1 — viewport-metaelementet, dess
egenskaper och varför mobilwebbläsare utgår från en skrivbordsbredd.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/responsive-design/	engineer.company	70
