Skärmläsare

Vad det är

En skärmläsare presenterar allt på en dator eller telefon, från
texten i ett dokument till knapparna runt den och vilket tillstånd
var och en befinner sig i, som syntetiskt tal eller som en rad på en
punktskriftsdisplay, och låter användaren styra gränssnittet från
tangentbordet eller med pekgester. Ordet, på engelska screen reader,
betecknar en hel familj av program snarare än en enda produkt: NVDA,
som är gratis och har öppen källkod, och JAWS på Windows; VoiceOver,
inbyggt i macOS och i de mobila systemen från Apple; TalkBack på
Android. Användarna är oftast blinda eller har nedsatt syn, och en
del som kan se skärmen använder ändå en skärmläsare, eftersom det är
lättare för dem att lyssna än att läsa.

Det de flesta utvecklare missar är var orden kommer ifrån. En
skärmläsare tittar inte på pixlarna. Webbläsaren gör om HTML-koden
till en andra struktur, tillgänglighetsträdet, där varje element har
reducerats till en roll (knapp, länk, rubrik, lista), ett namn
(orden som identifierar det) och ett tillstånd (ikryssad,
expanderad, inaktiverad). Operativsystemets
tillgänglighetsgränssnitt lämnar trädet vidare till skärmläsaren,
som läser upp det. En knapp vars synliga innehåll är en teckning av
ett pappersflygplan och vars kod saknar text är i det trädet en
knapp utan namn, och skärmläsaren säger precis det.

Användarna lyssnar inte heller igenom en sida uppifrån och ned.
Bläddringsläget i NVDA gör enskilda bokstäver till
navigeringstangenter: `H` hoppar till nästa rubrik, `D` till nästa
landmärke, `K` till nästa länk, `F` till nästa formulärfält och
siffrorna 1 till 9 till en rubrik på motsvarande nivå. `NVDA+F7`
öppnar en lista över alla länkar, rubriker eller landmärken på
sidan. VoiceOver har rotorn, som öppnas med `VO-U` och erbjuder
samma listor. En seende läsare skummar genom att låta blicken fastna
på fetstil och luft; den som använder skärmläsare skummar genom att
hoppa mellan strukturella element, och en sida utan den strukturen
har ingenting att hoppa mellan.

Varför det spelar roll

Det beslut ett team faktiskt står inför är om gränssnittet det
levererar fungerar för någon som bara tar emot det så som koden
beskriver det. En skärmläsare är den mest bokstavliga läsare en sida
har. Layout, färg, placering, en ikon som alla känner igen, ett fält
som blir rött: varje signal som bara finns i den visuella designen
går förlorad, och bara det koden säger når lyssnaren.

Därför är den det enda test av koden som inget tittande på sidan kan
ersätta. En designgranskning, en jämförelse av skärmdumpar och en
noggrann genomklickning sker alla i den visuella kanalen, och just
där är de defekter som en skärmläsare avslöjar per definition
osynliga. Automatiska regelmotorer hjälper, och de hittar verkliga
problem i mängd: en bild utan alternativtext, en formulärkontroll
utan etikett, ett attribut med ett omöjligt värde. Det de
kontrollerar är att ett namn finns, inte att det är rätt namn. Att
höra en kassaknapp presenteras som ”button” eller en meny som
”hamburger” kräver en människa och några minuter.

Den människan och de minuterna kostar mindre än de flesta team tror.
NVDA kostar ingenting att installera, och VoiceOver finns redan på
varje Mac och iPhone på kontoret, så det första testet kräver varken
inköp eller specialist. Det kräver någon som blundar, eller stänger
av skärmen, och försöker slutföra sidans huvuduppgift med
tangentbordet och öronen. Det som då hittas blir oftast ännu
billigare att rätta om det sker tidigt: ett inbyggt `button`- eller
`a`-element har sin roll och sitt tangentbordsbeteende med sig,
medan en klickbar `div` behöver allt det byggt och underhållet för
hand.

Avvägningen är att skärmläsare skiljer sig åt. Var och en tolkar
tillgänglighetsträdet på sitt eget sätt, varje webbläsare bygger
trädet på sitt eget sätt, och en sida som har testats i en
kombination kan låta annorlunda i en annan. Att testa i två vanliga
kombinationer täcker mer än att testa en enda uttömmande.

Så ser det ut i praktiken

I en applikation gick defekten att höra direkt. Gränssnittet ritade
sina kontroller med systemsymboler, och en symbol utan
tillgänglighetsetikett läses upp med sitt eget interna namn, så
skicka-knappen presenterade sig som ”arrow up circle, button”.
Sjutton kontroller med enbart ikon fick namn efter vad de gör: varje
etikett namnger handlingen snarare än formen och följer kontrollens
tillstånd där betydelsen skiftar med det. Ett lintverktyg kräver nu
en tillgänglighetsetikett inom åtta rader från varje kontroll med
enbart ikon, ett medvetet grovt avstånd som valdes genom mätning, så
en artonde kan inte läggas till utan etikett. Sidan är rak om
gränsen: regeln bevisar att det finns en etikett i närheten, och
huruvida etiketten är korrekt kräver fortfarande att någon lyssnar
på den.

Dokument väcker samma fråga i ett annat format. Att en PDF ser rätt
ut på skärmen säger ingenting om huruvida en skärmläsare kan läsa
den, så nio genererade dokument, CV:t i sina varianter,
referensbladet, portföljen och det personliga brevet på flera språk,
kördes genom ett oberoende valideringsverktyg för
tillgänglighetsprofilen PDF/UA vid det dokumenterade
valideringsskedet och klarade alla 106 konfigurerade regler i
tillgänglighetsprofilen. För det krävdes taggad struktur, ett
deklarerat dokumentspråk, alternativtext på varje grafik som inte är
dekoration, en riktig titel i metadata och en explicit läsordning i
stället för den som layouten råkar ge. Båda talen kommer från ett
och samma valideringsverktyg, och sidan säger det öppet.

Den här webbplatsen behandlar sina egna automatiska granskningar på
samma sätt. Dess kolofon kallar granskningarna golvet och inte
beviset, och ber den som använder en skärmläsare här och hör något
läsas upp fel att säga till, eftersom det är den enda rapport som
kvalitetsgrinden inte har något sätt att ta fram.

Var det går fel

Det mesta som går snett för en skärmläsare är osynligt på skärmen,
och därför klarar det sig igenom granskningen. Det brukar ta några
få former.

Kontrollen läser upp sin grafik. En ikonknapp utan text får sitt
namn från det koden råkar erbjuda: ett filnamn, ett symbolnamn eller
ingenting, och då återstår bara ”button”. Ge varje kontroll med
enbart ikon ett namn som beskriver handlingen, och dölj själva
teckningen för trädet:

```html
<button type="button" aria-label="Send message">
    <svg aria-hidden="true" focusable="false"><!-- ikon --></svg>
</button>
```

Sidan läses som en enda lång ström. Rubriker som är stylade
`div`-element och en layout utan landmärken ser bra ut men lämnar
`H` och `D` utan något att landa på, så lyssnaren måste pila sig
igenom rad för rad för att hitta den del som besöket gällde. Använd
riktiga `h1` till `h6` i ordning, och lägg sidans regioner i
`header`, `nav`, `main` och `footer`.

Något ändras och lyssnaren hör tystnad. Ett felmeddelande dyker upp
under ett fält, antalet i varukorgen ökar, en notis glider in och
ut. Seende användare ser det; skärmläsaren förblir tyst, eftersom
dess fokus ligger någon annanstans. Flytta fokus till meddelandet,
eller lägg dynamiska uppdateringar i en region märkt med
`aria-live`, så att skärmläsaren läser upp dem.

Dold text läses upp, eller synlig text tystas. Text som har knuffats
utanför skärmen med CSS finns kvar i tillgänglighetsträdet och läses
upp; `aria-hidden="true"` på ett synligt element tar bort det för
lyssnaren medan alla andra fortfarande ser det. Båda är användbara
när de görs med avsikt och förvirrande när de sker av misstag, så
kontrollera vad trädet innehåller, inte bara vad skärmen visar.

Varje kontroll går igenom och sidan låter ändå fel. En etikett kan
finnas och vara fel, en alternativtext kan beskriva filen och inte
poängen, och en läsordning kan vara giltig och ändå absurd. Lägg in
en kort lyssningsrunda i checklistan inför release för varje sida
vars struktur har ändrats.

Läs mer

  * Tools and Techniques — en översikt från W3C över hur personer
med funktionsnedsättning använder webben, med skärmläsare bland de
andra hjälpmedlen.

  * NVDA User Guide — bläddringsläget, navigering med enskilda
bokstäver och elementlistan, från dem som utvecklar en gratis
skärmläsare.

  * Use the VoiceOver rotor on Mac — guiden från Apple till att
hoppa mellan rubriker, länkar och landmärken.

  * Core Accessibility API Mappings 1.2 — hur roller, namn och
tillstånd förs från webbläsaren till det plattformsgränssnitt som
skärmläsaren läser.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/screen-reader/	engineer.company	70
