Server

Vad det är

En server är ett program som väntar på att andra program ska nå det
över ett nätverk och sedan besvarar det de ber om. I vardagligt tal
betecknar ordet både programmet och den dator det körs på, och i
plural blir det servrar. Programmet i andra änden av varje utbyte är
klienten: en webbläsare, en app i telefonen, ett skript, ett
e-postprogram eller en annan server som ställer en egen fråga.

Standarderna bakom webben sätter rollen först. RFC 9110, som
definierar HTTP, kallar en HTTP-server ett program som tar emot
anslutningar för att betjäna förfrågningar genom att skicka svar,
och tillägger att orden klient och server bara syftar på de roller
som program spelar för en viss anslutning. Samma program kan svara
på en anslutning och fråga på nästa. En webbserver som skickar en
förfrågan vidare till en applikation bakom sig är den applikationens
klient för det andra steget.

Under de flesta servrar finns ett och samma grepp, som TCP kallar en
passiv öppning. Programmet talar om för operativsystemet att det
vill ta emot inkommande anslutningar, antingen på en enda lokal
adress eller på vilken som helst av dem, och sedan väntar det. En
klient gör den aktiva öppningen mot den adressen och porten. Så
länge ingen är ansluten gör en server nästan ingenting synligt.

Servrar skiljer sig åt i hur de väntar. Många körs i månader i
sträck och håller kvar sitt minne vare sig någon besöker dem eller
inte. Andra startas på nytt för varje anslutning: ett övervakande
program sköter väntandet och startar en kopia av servern för varje
besökare, och kopian avslutas när besökaren går.

Sedan finns maskinen. Ordlistan från NIST beskriver en server som en
dator eller enhet i ett nätverk som förvaltar nätverksresurser, och
nämner filservrar, skrivarservrar, nätverksservrar och
databasservrar som exempel. När ett företag säger att webbplatsen
körs på en liten server menar det en dator som är avsatt för att
köra serverprogram, i dag oftast en virtuell maskin som hyrs av en
leverantör. Den här ordlistan håller en tydlig gräns mellan de två
orden. En server är det som svarar. Maskinen, som en sak med ett
namn och en adress, som byggs, säkras och räknas, är en värddator.
En värddator kan köra många servrar, och en server kan flytta till
en annan värddator så länge dess namn flyttar med.

De sorter som de flesta möter har fått namn efter vad de levererar:
webbservrar för HTTP, e-postservrar för SMTP och IMAP, DNS-servrar
för namn, databasservrar för databasfrågor, filservrar, git-servrar
och spelservrar. En applikationsserver sitter oftast bakom en
webbserver och kör produktens egen kod.

Varför det spelar roll

Allt som en besökare når på internet besvaras av någon server, så
att välja servrar är att välja vad som exponeras, vad det kostar och
vad som går ned samtidigt.

Det första skälet att använda ordet varsamt i ett samtal om budget
är att det måste framgå vilken betydelse som avses. ”Vi behöver en
server” kan betyda ett program att installera, en maskin att hyra,
en förvaltad tjänst som någon annan driver eller mer kapacitet på en
maskin som redan är betald. De skiljer sig åt i pris, i vem som
installerar säkerhetsuppdateringarna och i vem som blir väckt mitt i
natten när en av dem stannar.

Det andra är kostnaden, och det mesta av en servers kostnad ligger i
väntandet. Ett program som håller minne medan det står sysslolöst
håller det dygnet runt, så på en liten maskin är varje server som
ligger kvar i minnet en rad i budgeten. En server som startas per
anslutning byter lite tid vid varje besök mot att ingenting hålls
kvar däremellan.

Det tredje är exponeringen. Varje lyssnande server tar emot indata
från främlingar, och därför är den något som måste hållas
uppdaterat, konfigureras med avsikt och övervakas. Att köra så få
servrar som jobbet kräver är lika mycket ett säkerhetsbeslut som en
besparing.

Det fjärde är att rollen kan köpas i stället för att drivas. En
förvaltad databas, en hostad brevlåda eller ett CDN är en server som
ett annat företag driver. Avvägningen är kontroll och insyn mot
färre saker att uppdatera, och ett litet företag kan med gott skäl
driva sin egen webbserver och hyra sin e-post.

Så ser det ut i praktiken

Alla den här webbplatsens servrar ryms på en maskin, och kolofonen
namnger varje serverprogram på den. Caddy besvarar varje
webbförfrågan och förnyar HTTPS-certifikatet själv. Agate och
Gophernicus besvarar Gemini och Gopher, Tor besvarar onion-adressen
och Soft Serve är git-servern. De fyra publika kopiorna av
webbplatsen serveras från en enda mapp med filer, och därför räcker
en driftsättning för att uppdatera dem alla. Onion-tjänsten visar
att det är skilda saker att betjäna och att lyssna: sidan kallar den
den enda ytterdörr som gick att lägga till utan att öppna en port,
eftersom tor kopplar upp sig utåt mot introduktionspunkter, och
maskinens öppna portar förblev exakt som de var. E-posten ligger
enligt samma sida hos en hostad tjänst, vilket är rollen köpt i
stället för driven.

Integritetssidan visar den sort som startas per anslutning, från en
vinkel som få tittar på. Gopher-kopian startas på nytt för varje
besökare av operativsystemet, som döper det ögonblicket efter den
adress besökaren kom från och skriver in namnet i en egen logg, en
logg som serverprogramvaran aldrig ser. Webbplatsen hittade loggen
samma dag som den först räknade förfrågningar, och nu rensas den
efter trettio dagar.

En enda maskin sätter också en gräns för vilka servrar den kan ta
emot. I redogörelsen för hur företagets publika tjänster körs på en
värddator med 512 MB hålls e-posten avsiktligt borta från den
maskinen. E-postservern finns som ett installationsskelett som
väntar på en egen värddator, eftersom en e-postserver behöver
marginal som maskinen redan har förbrukat: en gräns som står
nedskriven i stället för att upptäckas senare.

Var det går fel

Maskinen svarar men servern gör det inte. En ping, en öppen
SSH-session eller en grön ruta för den virtuella maskinen säger alla
att värddatorn är uppe. Ingen av dem säger att webbservern svarar,
att den returnerar rätt sida eller att dess certifikat fortfarande
är giltigt. Kontrollera en server så som en klient använder den,
genom att ställa en verklig fråga och läsa svaret:

```sh
curl -sS -o /dev/null -w '%{http_code} %{time_total}s\n' https://example.com/
```

En 200 inom rimlig tid är vad en besökare behöver. Allt annat är ett
fel, vad maskinens grafer än säger.

Filen på disken säger en sak och den körande servern en annan. De
flesta servrar läser sin konfiguration när de startar eller laddas
om och håller den sedan i minnet, så en redigerad fil ändrar
ingenting förrän nästa omladdning. En omstart med en trasig fil
lämnar ingen server igång alls. Validera filen, lämna den sedan till
den körande servern och ställ till sist en fråga till servern.
Kommandoraden i Caddy täcker de två första stegen: `validate` laddar
och förbereder varje modul som om konfigurationen skulle startas,
utan att starta den, och `reload` ger den körande instansen den nya.

```sh
caddy validate --config /etc/caddy/Caddyfile
caddy reload --config /etc/caddy/Caddyfile
```

En andra server halverar inte arbetet för den första. En andra kopia
av en applikationsserver bakom en lastbalanserare ifrågasätter varje
bit tillstånd hos den första. Sessioner som hålls i minnet tillhör
en kopia, så en besökare som skickas till den andra loggas ut. En
fil som har laddats upp till den ena disken finns inte på den andra.
Ett schemalagt jobb som har installerats på båda körs två gånger.
Flytta sessioner, uppladdningar och schemalagda jobb till ett ställe
som båda kopiorna delar innan den andra läggs till, eller behåll en
server och gör den snabbare.

Varje server på en maskin delar maskinens öde. En värddator som bär
många servrar är billig och enkel, och den innebär också att en
omstart, en full disk eller ett uttömt minne tar ned varje server på
en gång. För en liten webbplats är det en rimlig avvägning när den
görs med avsikt: maskinen beskrivs som kod så att den kan byggas upp
på nytt, datan säkerhetskopieras bort från maskinen, och en server
som behöver egen marginal får en egen maskin.

Läs mer

  * server — NIST CSRC Glossary — definitionen som publikationerna
från NIST delar, med de sorters servrar som de nämner.

  * RFC 9110, HTTP Semantics: Connections, Clients, and Servers —
klient och server definierade som roller som ett program spelar på
en enda anslutning.

  * RFC 9293, Transmission Control Protocol — passiva och aktiva
öppningar, och hur ett lyssnande program väntar på en adress eller
på alla.

  * Caddy: Command Line — `validate`, `reload` och de andra
kommandona i den webbserver som den här webbplatsen kör.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/server/	engineer.company	70
