S.M.A.R.T.

Vad det är

S.M.A.R.T. står för Self-Monitoring, Analysis and Reporting
Technology; smartmontools och projektets manualsidor skriver det
utan punkter, som SMART. Det är ett register som disken för över sig
själv i sin egen firmware medan den arbetar: räknare för händelser,
mätvärden om dess skick och resultaten av tester den har kört.
Operativsystemet kan när som helst be enheten om det registret.
smartmontools, verktygssamlingen som den här sidan bygger på,
skriver att tekniken är inbyggd i de flesta moderna ATA/SATA-,
SCSI/SAS- och NVMe-diskar. Paketet har två program: smartctl, som
frågar ut och testar en disk när du kör det, och smartd, en daemon
som håller vakt i bakgrunden.

Vad en disk kan rapportera beror på vilken kommandouppsättning den
talar. En ATA- eller SATA-disk för en tabell över numrerade attribut
från 1 till 253, vart och ett med sitt namn; attribut 12 räknar till
exempel hur många gånger disken har slagits på. Varje attribut har
ett råvärde, själva räknaren eller mätningen, och ett normaliserat
värde mellan 1 och 254 som tillverkarens firmware räknar fram ur
råvärdet med sin egen formel. Bredvid dem står det lägsta
normaliserade värde disken har registrerat under hela sin livstid
och en tröskel som tillverkaren har bestämt. Ett attribut vars
normaliserade värde sjunker till tröskeln eller under räknas som
underkänt.

Varje attribut hör till en av två typer. Ett pre-failure-attribut på
eller under sin tröskel säger att disken är nära att haverera. Ett
old age-attribut, även kallat användningsattribut, på eller under
sin tröskel säger att disken har nått slutet av sitt liv genom
vanligt slitage. Manualen för smartctl betonar att etiketten
Pre-fail i sig inte är något att oroa sig för: den får den
innebörden först när värdet har passerat tröskeln.

Ovanför tabellen står ett samlat utlåtande, hälsostatusen. En
ATA-disk svarar på kommandot SMART RETURN STATUS med godkänt eller
underkänt. En SCSI- eller SAS-disk rapporterar via en loggsida för
undantag och sina sense-data, och en NVMe-enhet sätter bitar i
Critical Warning-byten i sin SMART/Health Information-logg. Diskar
kan också testa sig själva på begäran: ett kort test, som brukar
vara klart på under tio minuter, ett långt som tar allt från tiotals
minuter till flera timmar, och på ATA-diskar ett conveyance-test som
letar efter transportskador. Resultatet av varje test hamnar i en
självtestlogg på disken.

Varför det spelar roll

En disk ser sina egna problem innan någon annan gör det. Den vet
vilka sektorer som inte längre går att läsa, hur ofta den har
slagits på och hur varm den går. S.M.A.R.T. är kanalen som för den
kunskapen vidare till de människor som ansvarar för datan, och
smartmontools beskriver vinsten återhållsamt: i många fall, skriver
projektet, ger verktygen förvarning om att en disk försämras och
kommer att haverera. Många fall är inte alla, och en stor del av den
här sidan handlar om skillnaden.

Den starkaste signalen är utlåtandet. När smartctl rapporterar en
underkänd hälsostatus säger manualen att disken antingen redan har
havererat eller räknar med att göra det inom de närmaste 24
timmarna, och den uppmanar läsaren att hämta hela rapporten och
flytta datan till en trygg plats utan dröjsmål. Svagare signaler
kommer tidigare. En väntande sektor (pending sector) är en sektor
som disken vill markera som dålig och byta mot en reservsektor,
typiskt för att en läsning från den misslyckades; ett tal över noll
betyder att en del data på disken inte längre går att läsa. Disken
räknar de sektorerna i attribut 197, och i attribut 198 räknar den
sektorer som varken en offline-skanning eller ett självtest lyckades
läsa.

Inget av det hjälper om ingen tittar. smartd slår på övervakningen
på ATA-diskar, frågar diskarna var 30:e minut som standard,
rapporterar fel och ändrade attribut till syslog och kan skicka en
varning med e-post. Den kan också starta självtester enligt en
tidsplan, så det behövs inget cron-jobb för den delen. Projektet är
gammalt och fortfarande i rörelse: i oktober 2022 markerade det att
20 år hade gått sedan den första utgåvan, den 30 april 2025 släpptes
version 7.5, och den 1 juni 2025 flyttade utvecklingen från
SourceForge till GitHub. Det körs bland annat på Linux,
BSD-systemen, macOS, Solaris och Windows.

Så ser det ut i praktiken

Ta en ny server med en SATA-disk på `/dev/sda`. Tre kommandon ger
överblicken:

```sh
smartctl -i /dev/sda
smartctl -H /dev/sda
smartctl -A /dev/sda
```

Det första visar modell, serienummer och firmware, om enheten stöder
S.M.A.R.T., om funktionen är påslagen och om enheten finns i
enhetsdatabasen hos smartmontools. Det andra visar utlåtandet. Det
tredje visar attributtabellen: VALUE och WORST innehåller de
normaliserade talen, THRESH tröskeln, TYPE anger Pre-fail eller
Old_age, RAW_VALUE innehåller råtalet, och WHEN_FAILED visar
`FAILING_NOW`, `In_the_past` eller ett streck för ett attribut som
aldrig har underkänts. Vill du se allt på en gång visar `smartctl
i-x` all information verktyget kan läsa, S.M.A.R.T. och annat, med		engineer.company	70
tabellen i en tätare layout.

Ett långt självtest är den grundligare versionen av det korta:

```sh
smartctl -t long /dev/sda
smartctl -l selftest /dev/sda
```

Om inte `-C` begär captive mode körs testet inne i disken medan
systemet sköter sitt arbete. Det kan göra enheten långsammare, tung
trafik från operativsystemet gör att det tar längre tid, och bara
ett test körs åt gången. Manualen tillägger att en avstängning mitt
i testet inte bör göra någon skada, eftersom testet antingen avbryts
eller återupptas. Det andra kommandot läser självtestloggen när den
beräknade tiden har gått.

Skript bör läsa slutstatusen i stället för texten. smartctl bygger
den av åtta bitar, och manualens eget exempel testar bit 3, som
sätts när disken rapporterar att den håller på att haverera:

```sh
smartctl -q silent -H /dev/sda
smartstat=$(($? & 8))
```

`-q silent` skriver ingenting, så slutstatusen är det enda svaret.
En status över noll betyder inte alltid en döende disk: bit 6 ensam
betyder till exempel bara att felloggen innehåller poster.

På längre sikt läser smartd sina regler från `smartd.conf`. En rad
kan täcka alla diskar som skanningen hittar:

```text
DEVICESCAN -a -s (S/../.././02|L/../../6/03) -W 2,40,45 \
  -m ops@example.com -M test
```

`-a` slår på standardpaketet: hälsostatusen, fel- och
självtestloggarna, underkända användningsattribut, ändringar i
attributvärden och, på ATA-diskar, räknarna i attribut 197 och 198.
Mönstret efter `-s` startar ett kort test varje dag mellan klockan
02 och 03 och ett långt varje lördag mellan klockan 03 och 04. `-W
2,40,45` rapporterar en temperaturändring på 2 grader, skriver en
notering i loggen vid 40 °C och skickar en kritisk varning, via
syslog och e-post, vid 45 °C. `-m` anger mottagaren, och `-M test`
skickar ett testmeddelande när smartd startar. Efter en ändring får
`killall -HUP smartd` daemonen att läsa filen igen.

Siffror som dessa betyder mest medan disken fortfarande svarar. Vår
portföljpost om att rädda data ur lagringsmedier som gått sönder
börjar efter den punkten: mellan 2003 och 2014 kom folk in med
minneskort, hårddiskar, SSD:er och RAID-arrayer som redan hade gett
upp, och metoden måste passa just den sortens medium.

Var det går fel

Ett godkänt utlåtande läses som ett friskintyg. Hälsostatusen säger
bara att disken inte själv har förklarat sig havererad. Attribut kan
ligga på eller under sin tröskel nu eller tidigare, och väntande
sektorer kan redan rymma oläsbar data, medan utlåtandet fortfarande
lyder godkänt. Lösningen är att läsa attributtabellen och
självtestloggen också, låta smartd rapportera attribut

197 och 198 och ha säkerhetskopior som inte hänger på diskens
uppfattning om sig själv.

Råvärden tas för gott. Standarden säger inte hur ett råvärde
motsvarar en fysisk enhet. Manualen för smartctl nämner en
Hitachi-disk som räknar tiden den varit påslagen i minuter i stället
för timmar, och IBM-diskar som håller tre temperaturer i sina
råvärden. Sedan revision 4 av ATA/ATAPI-4 har attributens innebörd
lämnats helt åt leverantörerna, och SSD:er ger en del av numren
andra betydelser, så det utskrivna namnet kan vara fel om inte
enheten finns i databasen. Lösningen är att jämföra en disk med dess
egen historik, inte med en annan modell, och att kontrollera vad
`-i` säger om databasen innan man litar på ett namn.

`-a` används på en ATA-disk. Det var det klassiska sättet att se
allt, men manualen rekommenderar det inte längre för ATA, eftersom
det utelämnar de val som kräver 48-bitars ATA-kommandon, till
exempel den utökade felloggen. Lösningen är att använda `-x`.

En RAID-kontroller döljer diskarna. Operativsystemet ser en logisk
enhet som inte har något användbart att rapportera, och den
automatiska skanningen i smartd på Linux utelämnar diskar bakom
RAID-kontroller helt. Lösningen är att tala med varje fysisk disk
genom kontrollern med rätt enhetstyp: `-d megaraid,N` når disk N
bakom en MegaRAID- eller Dell PERC-kontroller på Linux och FreeBSD,
och en rad som `/dev/sda -d megaraid,0 -a` i `smartd.conf` ställer
den disken under bevakning.

Ett USB-kabinett står i vägen. USB-lagring talar
SCSI-kommandouppsättningen mot datorn men rymmer nästan alltid en
ATA- eller SATA-disk eller flashminne. Manualen nämner firmwaren i
sådana bryggor, tillsammans med RAID-kontroller, som ett lager som
kan lämna hälsostatusen okänd, och smartctl varnar då och nöjer sig
med att jämföra pre-failure-attributen med deras trösklar. Lösningen
är att prova `-d sat`, som packar in ATA-kommandona i standarden för
översättning från SCSI till ATA; `-d sat,12` väljer den kortare av
dess två kommandoformer.

Varningsmejlet kommer aldrig fram. smartd skickar e-post med
systemets `mail`-kommando, som måste finnas i sökvägen för den miljö
smartd startades från. Saknas det finns varningen bara i syslog.
Lösningen är att använda `-M test` och sedan kontrollera att
testmeddelandet faktiskt har landat i en inkorg som någon läser; `-M
exec` kan peka smartd mot ett annat e-postprogram eller ett skript.

En testplan startar aldrig. I mönstret efter `-s` ska månad, dag i
månaden och timme skrivas med två siffror vardera. Ett mönster som
`S/../.././2` matchar aldrig, och manualen varnar uttryckligen för
just det. Lösningen är att skriva `02` och att läsa loggen efter
första natten för att se att ett test faktiskt kördes.

En felaktig ändring går obemärkt förbi. När smartd läser in sin
konfiguration igen efter en hangup-signal och hittar ett syntaxfel
skriver den ut felet och fortsätter med de gamla reglerna, som om
signalen aldrig hade kommit. Lösningen är att läsa loggen efter
varje omläsning eller att starta om tjänsten, eftersom smartd vägrar
att starta alls med en felaktig fil.

Ingen håller koll på temperaturen. Alla temperaturrapporter är
avslagna som standard, och `-a` slår inte på dem. Lösningen är att
lägga till `-W` med gränser som passar hårdvaran.

En kontroll väcker en sovande disk. En disk som har varvat ned för
att spara ström varvar upp igen när smartctl frågar den. Lösningen,
för skript som körs ofta, är att använda `-n standby`, som får
smartctl att avsluta med status 2 i stället för att väcka disken,
eller `-n standby,0`, som räknar det fallet som ett lyckat utfall.

Läs mer

  * smartmontools — projektets startsida: båda programmen,
plattformar och nyheter om utgåvor.

  * smartctl(8), källtexten till manualsidan — attribut, trösklar,
hälsostatus, självtester, enhetstyper och slutstatus.

  * smartd(8), källtexten till manualsidan — daemonen: hur ofta den
frågar, syslog, signaler och hur den hittar diskar.

  * smartd.conf(5), källtexten till manualsidan — direktiv för
övervakning, tidsplaner för tester, temperaturgränser och e-post.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/smart/	engineer.company	70
