WebP

Vad det är

WebP är ett rasterformat för bilder som Google har publicerat.
Filerna har ändelsen `.webp` och serveras med den registrerade
medietypen `image/webp`. Ett och samma format täcker jobb som förut
krävde tre: fotografier, som skickades som JPEG, platt grafik med
skarpa kanter och genomskinlighet, som skickades som PNG, och korta
loopar, som skickades som GIF. I löptext skrivs namnet med stort W
och stort P, och på disken är det helt enkelt filen med `.webp`.

Invändigt är en WebP-fil en RIFF-behållare, samma uppdelning i block
(chunks) som ljudfiler i WAV använder. Den stöder två
bildbitströmmar. Ett `VP8`-block bär destruktivt komprimerade data,
kodade med nyckelbildsmetoden i videokodeken VP8: kodaren förutsäger
varje block av pixlar utifrån grannar som den redan har avkodat och
sparar bara skillnaden. Ett `VP8L`-block bär förlustfria data, från
en separat kodare som är skriven för bilder som måste komma tillbaka
bit för bit. Ett `VP8X`-huvud markerar den utökade formen, som kan
lägga till en alfakanal, animerade bildrutor, en ICC-färgprofil och
metadata i EXIF eller XMP. Google dokumenterade formatet tillsammans
med sitt eget bibliotek, och det har sedan publicerats som RFC 9649,
en informativ RFC från november 2024.

Den utökade formen är det som gör formatet till mer än en mindre
JPEG. En destruktivt komprimerad bild kan ha en separat alfakanal,
så ett fotografi med en mjuk, genomskinlig kant behöver inte längre
vara en tung förlustfri fil. Animationer ligger i samma behållare,
bildruta för bildruta, och varje bildruta är destruktivt eller
förlustfritt komprimerad efter vad som passar den.

Bildbitströmmarna har sina egna gränser. Varje sida av en kodad bild
eller bildruta lagras med

14 bitar, så den når som mest 16 383 pixlar för destruktiva data och
16 384 för förlustfria. Den utökade formen kan placera bildrutor på
en större bildyta, och en hel fil håller sig strax under 4 GiB.
Varje kanal lagras med 8 bitar, vilket passar bilder som är avsedda
för en skärm och tappar det extra djupet i ett original med 16
bitar.

Varför det spelar roll

Bilderna är oftast de tyngsta byten på en sida, och formatet avgör
hur många de blir. Den jämförelse som Google själv har gjort lägger
förlustfri WebP 26 % under PNG, och destruktiv WebP 25–34 % under
JPEG vid samma SSIM, ett mått på strukturell likhet mellan två
bilder. En destruktiv WebP med alfakanal hamnar typiskt på en
tredjedel av den PNG-fil som den tar över efter. Färre byte når
skärmen snabbare på en långsam anslutning, kostar mindre att servera
och lämnar plats i sidans budget för det som läsaren kom för.

Beslutet som ett team står inför gäller inte så mycket om WebP ska
användas som vilket format ni ska leverera för vilken bild, och om
ni ska leverera mer än ett. Publicerade genomsnitt slutar hjälpa
där. De är genomsnitt över en testsamling, medan filerna på en
verklig webbplats är en logotyp, en handfull fotografier och några
skärmbilder, och rangordningen kan bli en annan för var och en.
AVIF, det nyare formatet, är den vanliga rivalen, och på papperet
komprimerar det hårdare. På en given webbplats, i de storlekar som
just den webbplatsen visar, kan det förlora.

Det andra beslutet gäller var konverteringen sker. Att konvertera
för hand en gång lämnar en mapp med filer som glider ifrån sina
källor. Att konvertera när webbplatsen byggs, från ett original som
hålls i repot, gör varje publicerad storlek reproducerbar och gör
det billigt att ändra kvalitetsinställningen, eller formatet, längre
fram.

Det tredje är allt utanför webbläsaren. En bilds adress vandrar
vidare: in i webbflöden, e-post, förhandsvisningar i chattar,
kontorsdokument och bildredigerare, och var och en av dem bestämmer
själv vilka format den läser. En webbplats som flyttar varje bild
till WebP får veta vilka mottagare som godtar formatet av den första
läsare som ser en trasig bild, om den inte har kontrollerat varje
väg först.

Så ser det ut i praktiken

Kolofonen anger att webbplatsens bilder är WebP- och PNG-bilder,
skalade när webbplatsen byggs. Mallarna visar vad det innebär.
Fotografier i sidinnehållet, avatarer och varumärkessymbolen
passerar alla genom en gemensam partial, en återanvändbar mallbit,
som skalar om originalet till flera bredder, var och en kodad som
WebP, och skriver ett enda `img`-element med en `srcset`, så att
webbläsaren väljer bredden medan webbplatsen redan har valt
formatet.

Det formatet är ett mätresultat snarare än ett standardval. Den
version av Hugo som webbplatsen använder kan koda AVIF, så att
leverera båda genom ett `picture`-element var ett alternativ. I
jämförelsen som dokumenterades den 17 augusti 2026, vid de storlekar
som webbplatsen då visade, blev AVIF 30–36 % större än WebP för
hjärnan i logotypen och 3–7 % större för avatarerna. Det vann bara
på porträttet, med 13 %, och knappt på kontorsfotografierna, med 3–4
i%. Ett `picture`-element väljer källa efter ordning och efter vad		engineer.company	70
webbläsaren stöder, aldrig efter storlek, så om AVIF hade stått
först hade varje modern webbläsare fått ungefär en tredjedel fler
byte för logotypen på varje sida. Med ett enda format som är värt
att leverera använder mallen `img` med `srcset` och inget `picture`
alls.

Samma partial bär på en lärdom till. Hugo släpper inte igenom en
bild oförändrad när den ombeds skala om den till den bredd som den
redan har, utan kodar om den. Det ger en andra publicerad fil och,
för ett destruktivt komprimerat original, ännu ett destruktivt varv.
När en begärd bredd är lika med originalets pekar partialen därför
direkt på originalet som standard. Anropare som uttryckligen begär
härledda filer för varje storlek kodar fortfarande om bilden;
photo-shortcoden väljer den vägen för att slippa publicera ännu en
kopia av ett original som redan serveras via assets-monteringen.

WebP tar slut vid gränsen för vad annan programvara läser.
RSS-flödet låter sitt `image`-element peka på en PNG, eftersom RSS
2.0 bara godtar GIF, JPEG och PNG där och begränsar bilden till 144
×

400 pixlar: delningsbilden i WebP, 1 280 pixlar bred, gav en varning
i flödesvalidatorn från W3C, och apple-touch-ikonen på 144 pixlar,
en PNG med exakt den största tillåtna bredden, tog dess plats. De
skärmbilder som det engelska och det danska manifestet ger till
installationsdialogen i Chromium är däremot WebP, en bred och en
smal för vart och ett, och en lintuppgift fallerar när deras
registrerade genereringstidpunkt ligger före en committad ändring i
de renderingsunderlag som kontrollen följer; ocommittade ändringar
omfattas inte.

Var det går fel

En konverterad JPEG tappar detaljer två gånger. Att göra om en
befintlig JPEG till destruktiv WebP avkodar en destruktiv generation
och kodar en ny, och artefakterna från båda överlever. Att Hugo
kodar om en bild som skalas till sin egen bredd är en tystare
variant av samma fälla. Behåll ett förlustfritt original, eller ett
i full kvalitet, i repot och koda varje publicerad fil från det.

Färgerna blir matta efter konverteringen. `cwebp`, referenskodaren,
kopierar inga metadata om den inte blir tillsagd, så ICC-profilen i
ett fotografi med brett färgomfång lämnas kvar och webbläsaren
behandlar pixlarna som sRGB. Ange `-metadata icc`, eller konvertera
bilden till sRGB före kodningen.

En flödesläsare visar en trasig bild. Programvara som skrevs före
formatet, eller som håller sig till en äldre specifikation,
behandlar en WebP som en okänd fil. RSS 2.0 är det tydligaste
fallet: dess `image`-element nämner tre format, och WebP är inte ett
av dem. Följ varje ställe dit en bilds adress vandrar, och servera
PNG eller JPEG där mottagaren kräver det.

En lång skärmbild stoppar kodaren. En helsidesbild av en lång
artikel passerar lätt

16 383 pixlar i höjd. Kodaren i libwebp begränsar varje sida till
den storleken, trots att den förlustfria bitströmmen kan
representera ytterligare en pixel. Dela upp bilden, eller skala ned
den först.

Den större filen vinner i `picture`-elementet. Att lista ett nyare
format först skickar det till varje webbläsare som kan avkoda det,
oavsett om det är mindre för just den bilden. Mät varje kandidat i
de storlekar som sidan visar innan du lägger till en källa, som den
här webbplatsen gjorde med AVIF.

Läs mer

  * WebP — formatets hemvist hos Google: komprimeringsstudien bakom
de publicerade procentsatserna, biblioteket libwebp och dess
verktyg.

  * RFC 9649: WebP Image Format — behållaren, de destruktiva och
förlustfria bitströmmarna, utökade funktioner och storleksgränserna,
som en informativ RFC.

  * cwebp — varje alternativ i referenskodaren, bl.a. `-q`,
`-lossless` och `-metadata`.

  * Hugo: Image processing — hur en webbplats byggd med Hugo skalar
om och konverterar bilder, WebP inräknat, under bygget.

  * HTML Standard: Images — hur `srcset`, `sizes` och `picture`
låter webbläsaren välja bland kandidatfiler.

  * RSS 2.0 Specification — `image`-elementet, de tre format som det
godtar och dess storleksgränser.

hDen här sidan på webben	URL:https://engineer.company/sv/glossary/webp/	engineer.company	70
